Finns det något mer svenskt i dag än att påstå att det inte finns något typiskt svenskt? SAS reklamfilm har hyllats av såväl socialister som vänsterliberaler och en och annan förtappad så kallad nyliberal.

Det centrala budskapet i SAS redan famösa reklamfilm är egentligen inte så kontroversiellt: vi utvecklas hela tiden genom att inspireras av vår omgivning. Få skulle hävda att det förhåller sig på något annat sätt. Inte ens ett slutet land som Nordkorea är helt befriat från utländsk inspiration och påverkan.

Svenskhet är något som förändras, vare sig SD vill det eller inte, skriver DN. Visst förändras Sverige och vad som betraktas som normalt här. När jag växte upp var heltäckande klädsel på kvinnor och barn något helt okänt, exempelvis.

Inget är skandinaviskt, allt är kopierat, hävdas det i reklamfilmen. Den minnesgoda kommer säkert osökt att tänka på halleluja-eventet på Münchenbryggerierna 2015 då intendent Ingrid Lomfors föreläste och påstod att det inte finns någon inhemsk svensk kultur. I sin föreläsning betonade hon att det hon avsåg var att det inte fanns en ursprunglig inhemsk svensk kultur.

Häri finner vi kärnan till något så mycket större och mer problematiskt än en reklamfilm från en flygbolag som desperat försöker vara woke och hänga med i den bisarra tidsandan. Ty att Sverige, olikt alla andra länder, skulle sakna en inhemsk kultur är ett väldigt märkligt påstående. Särskilt konstigt blir det när vi beaktar hur ivrigt det politiska, mediala och kulturella etablissemanget är att anamma andra kulturer. Dessa existerar alltså.

Hela kulturbegreppet blir problematiskt med detta perspektiv. För det första; om det saknas en inhemsk svensk kultur, hur kan vi då ha mångkultur i Sverige? Består mångkulturen endast av en blandning av främmande kulturer? För det andra; om vi inte har någon inhemsk svensk kultur, vad ska invandrare integreras i?

Knepiga frågor. Det sistnämnda har kulturrelativister och mångkulturalister emellertid ett svar på. Ty integrationsbegreppet handlar definitionsmässigt om att två parter rör sig mot varandra, inte att ena parten anpassar sig till den andra (assimilation). Men åter igen: vad ska svensken röra sig ifrån om det inte finns något svenskt och inhemskt till att börja med?

Det komiska i situationen är att SAS med sin reklamfilm lyckats få stöd av flygmotståndare och hela klimatångestvänstern medan många av bolagets trogna kunder klipper sina Eurobonuskort och säger att de aldrig ska flyga med bolaget igen. Det är onekligen en bedrift.

Mustafa Panshiri, före detta polis med afghanskt ursprung som numera retar gallfeber på vänstern genom att åka runt och föreläsa om integration och svensk kultur, menar att konsekvensen av att etablissemanget påstår att det inte finns någon svensk kultur är stor förvirring hos de nyanlända. Det blir normlöst och gränslöst. Vad ska de anpassa sig till? Hur förväntas man bete sig i Sverige? Vad är normalt och vad är onormalt här? Allt som en invandrad person, oavsett vilket land den flyttat till, naturligtvis frågar sig.

Panshiri har i diskussioner om integration lyft fram vad unga nyanlända säger till honom om Sverige: det är så otydligt här. Konsekvenserna av att bete sig illa är otydliga och sanktionerna små eller obefintliga. Vi ska ställa krav på anpassning på den som vill leva i Sverige. Men då måste vi rimligen tillhandahålla en regelbok först. Först då kan vi förvänta oss att människor anpassar sig, först då kan vi ha sanktioner för dem som inte gör det.

Den bisarra diskursen kring frånvaron av en svensk kultur kan med lätthet ses som en form av självhat. Svenskarna håller på att utradera sig själva från den kulturella världskartan. Etablissemanget vill inte bejaka det traditionella, det gamla, det trygga, utan kasta ut Sverige i ett slags mångkulturellt världshav. Samtidigt som landets statsminister säger att han älskar Sverige.

Vi upplever ett slags modern kulturrevolution. Ut med det gamla, in med det nya. Förneka förekomsten av en svensk kultur, bejaka utländska kulturer och normer. Detta kan låta harmlöst på ytan, men vi ser förändringarna väldigt konkret i stadsbilden. Könsseparerade badtider. Barn som separeras efter kön på skolbussen. En växande acceptans för det gräns- och normlösa.

Den lavinartade ökningen av könsdysfori hos barn och unga, i synnerhet flickor, är ett symptom på något större i ett samhälle där konturerna filats ned och allt blivit flytande och odefinierbart. Inklusive landet som sådant.

I förlängningen skapar detta inte förvirring endast hos de nyanlända utan, vill jag mena, även hos den inhemska befolkningen. Vilka är vi, egentligen? Vart vill vi? Allt färre tycks ha svaret på dessa frågor.