Jag har varit intresserad av politik i närmare 25 års tid. Jag har sett en del regeringar komma och gå, och förfärligt usla ministrar tillsättas (och nästan aldrig avpolletteras). Jag tror dock aldrig jag har upplevt en regering som snackar så mycket dynga som den sittande. Stefan Löfven leder en skitsnackarregering utan motstycke.

I snart sagt varje framträdande som regeringsföreträdarna gör blir det smärtsamt tydligt att de inte har en aning om vad de sysslar med. Så fort det är ett verkligt problem som ska lösas, så fort det är på riktigt, står regeringen handfallen. Dess ministrar är marinerade i feministiska maktanalyser, hbtq-tänk och en postmodern verklighetsuppfattning och kan endast förhålla sig till denna låtsasvärld. Inte lösa reella problem i folks vardag.

När Sverigedemokraterna ställer en fråga om problemen med svenskfientlighet när svenska barn rånas, förnedras och kallas ”svennejävel” svarar jämställdhetsministern med svammel om maskulinitetsnormer och mäns våld mot kvinnor.

När samma fråga ställs till statsrådet Per Bolund svarar han att ”vi tycker inte [om] att dela upp” människor i grupp. Samtidigt står han förstås bakom Hets mot folkgrupp-lagstiftningen, som syftar till att just skydda grupper, och hela Miljöpartiets politik går ofta ut just på att prata om grupper. Givetvis passade Bolund på att kalla brotten oacceptabla, chefens favorituttryck.

När statsministern i en Agenda-debatt får en fråga om gruppvåldtäkter anklagar han motståndaren för att vilja göra inskränkningar i Las. När han utfrågas om orsakerna bakom ungdomsrånen skyller han på Alliansens jobbskatteavdrag.

Regeringen påstår vidare att Sverige måste ha en stram migrationspolitik och att vi nu har det. Det är dumt att ljuga om saker som så enkelt går att kontrollera. Vi har nämligen större invandring än våra grannländer tillsammans och ligger i Europatopp vad gäller beviljade uppehållstillstånd. Detta kan vem som helst kolla upp.

Det vi ser är en så undermålig nivå från en regering i ett demokratiskt land att det är häpnadsväckande. Lögner, halvsanningar och en komplett oförmåga att se både problemens allvar och det egna ansvaret för situationen gör det närmast outhärdligt att följa statsråden i medierna.

De klarar inte att möta motargument i debatter, de klarar inte intervjuer. Helst skulle nog Löfvens ministär bara vilja vara i fred och slippa såväl besvärliga väljare som jobbiga journalister.

Det finns något genuint äckligt över personer och organisationer som aldrig ser sitt eget ansvar i någonting. Denna oförmåga tycks ligga i socialdemokratins dna och har nu smittat av sig på Miljöpartiet sedan de blev regeringsparti.

Vi kan nu notera ett höjt tonläge från oppositionen. Det är inte längre bara Sverigedemokraterna som beskriver situationen i Sverige som ytterst allvarlig. Moderaterna kallar Löfven för den sämste statsministern i modern tid. Kristdemokraterna kallar honom ”uppenbart olämplig”.

Detta är positivt, åtminstone. Det visar att fler vill locka de väljare som vill få stopp på vansinnet. Det som pågår nu är ovärdigt. Och oacceptabelt, som statsministern själv skulle uttrycka det.