EU stänger sin gräns för utomeuropéer. ”Vi går på okänd mark”, sade EU. ”Exceptionellt”, förklarade Mikael Damberg när den svenska regeringen valde att implementera samma restriktioner.

Så sent som i söndags hade den svenska regeringen inga planer på att införa inreseförbud. Stefan Löfven sade nej. På tisdagens sena presskonferens upprepade Damberg flera gånger att det tagit regeringen blott 17 minuter att fatta beslut efter att EU:s ledare enats.

Samtidigt påstår inrikesministern att ”[d]et är inte EU som tvingar oss till det här beslutet”. Jo, tjena. Sverige var alltså emot ett inreseförbud så sent som i söndags. Två dagar senare fattades beslutet ändå. Detta är knappast den svenska regeringens beslut, däremot inser den att Sverige hade sett ut som fullständiga pappskallar om hela EU inför inreseförbud samtidigt som den svenska gränsen förblir helt öppen.

Det handlar förstås inte om en helt stängd gräns. Förutom att svenska medborgare släpps in finns en rad undantag. Men det är notabelt att det uppenbarligen gick att införa ett inreseförbud trots att det i åratal sagts att det skulle bryta mot olika konventioner och därför vore helt omöjligt att implementera. Plötsligt händer det.

Beslut fattas nu i rekordfart. Borta är långdragna beredningar. Borta är också de partipolitiska motsättningarna. Nu sluter riksdagspartierna upp. Det är gott att se att detta är möjligt i en kris, då Värdegrunden uppenbarligen inte förhindrar att även det åttonde partiet bjuds in till samtal.

Det som inte är lika gott att skåda är den svenska krisberedskapen. Utbildningsministern hävdar att det är en ”styrka” att riksdagen möjliggör för regeringen att på rekordtid få en ny lag på plats som säkerställer omsorg för barn till personer som har samhällsviktiga arbetsuppgifter. (Att stifta en lag är en sak, det är sedan kommunerna som ska trolla för att få omsorgen på plats på dagar och nätter.)

Någon skulle kanske hävda att begreppet styrka inte riktigt är applicerbart här när en sådan lag inte redan finns utan måste panikberedas mitt under en pågående pandemi. Detta är ännu ett exempel på den sittande regeringens men också tidigare regeringars oförmåga att agera preventivt i stället för att alltid reagera när det är mer eller mindre panik.

Även ute i regionerna är beredskapen dålig. Enligt Socialstyrelsens nationella plan för pandemisk influensa från 2009 bör landsting och kommuner bygga upp lager av förbrukningsmateriel. Men i den senaste beredskapsplanen från 2019 har behovet av lager tagits bort. I stället ska behovet ”ses över i god tid” innan en pandemi inträffar:

Centrala inköp av skyddsutrustning och förbrukningsmateriel till regionen kan bli aktuellt och dessa bör planeras i god tid innan förväntad pandemi.

Detta är ett intressant förhållningssätt till verkligheten. Vilka pandemier är förväntade så att man kan planera för dem ”i god tid”? Visserligen hade det varit möjligt att börja förbereda sig så snart världen lärde om vad som höll på att hända i Kina, men då hävdade å andra sidan Folkhälsomyndighetens experter att det var mycket osannolikt att smittan skulle nå till Sverige.

Så här kan vi inte ha det längre. Ingen beredskap, panik så fort något inträffar. Ingen genuscertifiering i världen kan kompensera för detta. Samtidigt fortsätter vissa myndigheter att stoiskt hålla masken. Arbetsförmedlingens generaldirektör ”känner sig trygg” (som det heter numera) med att myndigheten klarar den förväntade anstormningen av arbetslösa i coronavirusets spår. Tillåt mig tvivla en smula.

Smittspridningen påverkar alla i hela samhället just nu. På olika sätt, på olika plan. Många arbetar hemifrån, andra kan inte arbeta alls eftersom deras tjänster inte efterfrågas längre. På min arbetsplats ska kontakt med klienter begränsas, vilket gör arbetet besvärligt eftersom det i grunden går ut just på att träffa klienter. Många kommer behöva vara hemma när skolor och förskolor mest troligt stänger kommande vecka.

Sakta men säkert går vi in i något slags onormalt normaltillstånd. Helvetet fryser. Politiker tvingas fatta beslut som utmålades som rena rama fascismen tidigare. En känd miljöpartist hyllar regeringen för att den går in med stöd till SAS bara dagar efter att samma gröna företrädare glatts åt minskat resande. I krislägen när politik blir på riktiigt blir tramspartier som Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet extra irrelevanta.

Kriser gör något med oss. Vi blickar inåt. Vi prioriterar. Vi fokuserar på det viktigaste och skalar bort allt annat. I bästa fall väcks nu en krismedvetenhet som endast ett militärt angrepp annars skulle kunna väcka.

Risken är emellertid stor för att coronakrisen 2020 inte blir den varningssignal som den hade behövt bli. Att det politiska etablissemanget inte tar chansen att lägga om politiken. Längtan tillbaka till en tid när feministiska maktteorier, normkritik och identitetspolitiskt dravel dominerade det politiska fältet är säkerligen stor. Många kan ju inget annat.