”Nu lever vi vår ideologi”, konstaterade Joseph Goebbels i sin dagbok under Tredje rikets sista dagar. Kampen på liv och död, kaos och undergång var alla djupt förankrade teman i den nationalsocialistiska ideologin. Att befinna sig i undergångens epicentrum när den skedde var således något wagnerskt och eftersträvansvärt.

Även om våra samtida ideologier, eller de utspädda resterna av dem, inte alls bär den ödesmättade dramatik som dåtidens ideologiska kraftmätning på slagfältet gjorde, finns det i tider av kris definitivt skäl att fundera över dem och dess anhängare.

I dag när hela samhällen har stängt ned, när flygandet närmast har upphört, butikerna slagit igen portarna en efter en och restaurangerna gapar tomma på gäster går det att fråga sig vilken ideologi vi lever. Är inte detta just den händelseutveckling som antikapitalister inom såväl de gröna som de röda rörelserna så länge har önskat sig?

Det utskällda konsumtionssamhället har tagit paus. Hjulen står stilla. Flygplanen står kvar på marken. Många antikapitalister som vant sig vid de söta frukterna i den kapitalistiska marknadsekonomin och aldrig upplevt något annat, får nu uppleva ögonblicksbilder av ett annat samhälle.

Såväl klimatalarmister som socialister i gemen borde jubla. Alla från Greta Thunberg till Birger Schlaug och ända ut till Kajs Ekis Ekman borde vara hur nöjda som helst, det system de hatar har tagit paus. Men det är de inte. De vill kritisera samhället sittande vid sina MacBookar eller skrivande på sina nya Samsung Galaxy S20, resultat av just det konsumtionssamhälle de säger sig hata.

Framför allt har de så lite att säga just nu. Kommunister har försökt sig på en klassanalys av coronavirusets spridning, feminister anlägger naturligtvis ett genusperspektiv (och når föga förvånande den orimliga slutsatsen att kvinnor drabbas värst) och Ekis Ekman själv skriver en för samtiden helt irrelevant text om att det är orättvist med löneskillnader mellan brevbärare och VD:ar.

Vad Thunberg tycker om världsläget är oklart, hon har hamnat lite i skuggan av coronaviruset (sannolikt en förfärlig upplevelse för hela hennes entourage att inte ständigt stå i fokus), men från vänsterhåll ser vi krönikörer och debattörer oja sig över hur knepigt det är att leva i en form av undantagstillstånd. Undantag från vad? Jo, även om de inte skriver det saknar de konsumtionssamhället, kapitalismen.

Utan de ökande utsläppen är miljönissarna helt offside. De har inget att säga. Utan tillväxtrekorden och den växande konsumtionen har socialister och vänsterfolk i gemen ingen fiende att skriva om. De faller tillbaka i gamla invanda hjulspår, oberörda av faktumet att deras system- och samhällskritik just blev ännu lite mindre relevant.

Efter krisen kommer alla, även systemkritikerna, vilja nå tillbaka till ett normalläge inom bekvämlighetszonen där allt känns begripligt igen. Då kan antikapitalisterna pånytt kritisera konsumtionssamhället, i förnekelse om vad som hände med samhället och människorna när vi faktiskt slutade konsumera i några månader. När vi lät bilen stå och inte sprang och köpte kläder hela tiden.

Det finns förstås några lärdomar att dra för den som faktiskt vill. Vi levde i det miljöpartistiska samhället under devisen ”tillväxtens gräns är nådd” under en tid. Det här blev resultatet. Vi mötte en kris med nedmonterad krisberedskap. Så här gick det.

Vi levde, om än högst tillfälligt, den gröna ideologin. Penibelt nog blev bilen räddningen för många när vi ombads undvika kollektiva färdmedel.

Livet har en tendens att gå vidare, vilka katastrofer som än drabbar oss. Förr än vi anar kommer vi vara tillbaka i något slags vardagslunk. Corona har emellertid satt agendan för resten av mandatperioden med frågor som välfärd, arbetslöshetsbekämpning och krisberedskap som sannolika huvudteman.

Frågan är om någon kommer reflektera över vad några månader i det alternativa samhället utan konsumtion faktiskt innebar.