Regeringen har begärt befogenheter att fatta långtgående beslut utan riksdagens godkännande. Moderaterna var tidigt ute och kritiserade förslaget, Vänsterpartiet likaså.

Nu hörs kritik även från Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. I ett läge när oppositionen lagt ned stridsyxan och snabbt gått regeringen till mötes i alla begärda åtgärder går det onekligen att fråga sig vad Löfven ska ha dessa utökade befogenheter till just nu?

Regeringens begäran skulle kunna tolkas som ett uttryck för maktfullkomlighet, en önskan om att tillskansa sig så mycket makt som möjligt nu när en kris grumlar såväl allmänhetens som de politiska motståndarnas omdöme. Det skulle inte vara första gången något sådant inträffar, och jag tog mycket riktigt höjd för detta i min förra text.

Men betänk möjligheten att det snarare handlar om nervositet. Tänk om regeringen och dess departement, som inte har någon som helst erfarenhet av att hantera en dylik situation och vars kompetens sträcker sig till frågor om mångfaldsplaner och jämställdhetsintegrering, faktiskt börjar få panik? Att folk inom departementen just nu springer omkring som yra höns är ingen vild gissning (det vore intressant att få ett inifrån-vittnesmål).

Vi måste bära i minnet att landets politiska ledning aldrig har varit i närheten av detta läge förut. De är inte skolade i att hantera kriser och prioritera hårt i tuffa lägen. ”Beredskap” har varit ett helt okänt begrepp för en regering som lagt sitt fokus på att upprätta en jämställdhetsmyndighet, införa samtyckeslag och skrämmas med SD.Den rödgröna regeringens valhänta agerande under migrationskrisen, som förvandlades till en migrationskollaps, visade regeringens oförmåga med största möjliga tydlighet.

I likhet med alla andra regeringar har den svenska heller inget facit på vilka åtgärder som fungerar bäst. Den vet inte om den mjukare linje som Sverige nu praktiserar är den rätta, om den kommer att räcka. Om svaret är nej väntar ett potentiellt katastrofläge runt om i landet, i synnerhet i storstäderna. Ansvaret för detta kommer falla på regeringen, som ju trots Folkhälsomyndighetens framskjutna roll sägs styra riket.

Regeringen kan mycket väl befara det värsta just nu, därav dess önskan att få vidta drakoniska åtgärder utan att den folkvalda församlingen tillfrågas först. En kritik mot lagrådsremissen, som nu flera remissinstanser tycks till om, är att den är så vag. Medvetet vag, menar socialministern, eftersom regeringen måste ta höjd för inte bara ett utan kanske sex alternativa scenarier framgent. Vi vet helt enkelt inte vad som händer nästa vecka.

Så kan det vara. Det kan också vara så att regeringen helt enkelt är dålig på att skriva lagförslag. Påfund som gymnasielagen (också den alldeles för vagt formulerad och öppen för allehanda tolkningar) samt den kritik som regeringen fått gång efter annan när den försökt sig på konsten att skriva lagrådsremisser och propositioner skulle kunna tyda på det. Detta är kort sagt en inkompetent regering som inte kan hantverket ens efter fem års övning.

Oavsett vilket som väger tyngst – maktfullkomlighet eller inkompetens – råder det ingen tvekan om att riksdagen nu måste sätta ned foten. Att ha en regering som rundar parlamentet i en demokrati är illa nog. Att ha en svag Löfven-regering, med en skakig bas i riksdagen och med ett bedrövligt facit efter fem och ett halvt år vid makten, som åsidosätter den lagstiftande församlingen är inget mindre än en katastrof.

Att Socialdemokraterna anser att regeringsmakten tillhör dem är en sak. Det betyder inte att riksdagen måste agera dörrmatta.