I en gammal Hassan-ringning utsätts en Pressbyrånkiosk för ett skämt av det djupare slaget. En kille hade nyss varit inne och köpt Aftonbladet, ett paket Marlboro och en dubbel-Daim, berättar ringaren. Men det, får kvinnan bakom kassan veta, var bara på skoj. Tidningen hade han redan läst, någon Daim ville han inte ha och han röker inte ens!

Den där gamla sketchen dyker upp i mitt huvud när jag betraktar den politiska debatten i Sverige. Inget känns som att det är på riktigt. Lever vi kanske i en Hassan-busringning? Om vi beaktar vilket gäng som styrt landet de senaste åren vore det inte den mest långsökta förklaringen, trots allt.

Det som står ut i den politiska diskussionen såväl bland partiföreträdare och anhängare är bristen på stringens och konsekvens.

Socialdemokraterna har ända sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen för tio år sedan upprepat att de aldrig samarbetar, pratar eller förhandlar med SD. De har dagligen brunsmetat alla som ens yppat att det kanske är en god idé att faktiskt prata med alla riksdagens partier. Nej, det är inte förenligt med vår Värdegrund, har det hetat från S som utestängt SD på alla tänkbara sätt.

När coronakrisen kom var dessa ord plötsligt glömda. Stefan Löfven träffar nu varje vecka alla partiledare för samtal och han har upprepade gånger tackat för gott samarbete med riksdagens alla partier. Även med Jimmie Åkessons.

När Moderaternas migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard skriver att Miljöpartiet måste hållas borta från inflytande över migrationspolitiken tycker Aftonbladets Anders Lindberg att det är en ”inte särskilt demokratisk inställning”. Som om det vore höjden av demokrati att låta ett fyraprocentsparti diktera ett helt politikområde, särskilt ett så betydande som migrationspolitiken. Samtidigt vill Lindberg naturligtvis att SD ska isoleras politiskt.

Just migrationspolitiken är ett ypperligt exempel på hur mycket av ett spel politiken är. Minns retoriken fram till 2015. Då hette det att det inte gick att tillmötesgå Sverigedemokraternas krav på åtstramningar eftersom vi var ”bundna av konventioner”. Nu skryter regeringens företrädare, däribland Morgan Johansson så fort han får chansen, om hur mycket asyltrycket på Sverige har minskat. Gärna angett i procenttal.

Statsministern älskar att upprepa att ”det var vi som lade om migrationspolitiken”. När Löfven träffade Donald Trump för några år sedan sade han på en presskonferens att hans regering ärvt en ohållbar politik. Att S var helt och hållet för den i opposition var inget han tyckte var relevant att nämna.

Nu har vi kunnat se att det var möjligt att både minska antalet asylsökande och att samtala med SD. Det viktiga var att det var Socialdemokraterna som gjorde både och. Då uteblev nämligen protesterna från den goda sida som hade blivit rasande om en moderatledd regering gjort exakt samma sak.

Exemplen är förstås fler, men jag tror ni förstår. Ser inte väljarna detta? Att allt bara är ett spel. Att det inte finns någon värdegrund bakom, inga djupare övertygelser eller värderingar i ryggmärgen. Politik handlar om makt, inget annat, och i den genren är de svenska Socialdemokraterna internationellt sett formidabla.

Insikten att politiken först och främst är ett maktspel och att det konkurrerar ut ideologi, värderingar och strävan efter folkets väl är månne cynisk och därför något de flesta kanske inte vill se. Just därför är det viktigt att väljarna blir lite mer krassa i sin syn på politiken och ser bakom den faktiskt rätt avslöjande fasaden.

Vi kan nämligen inte hoppas att det kommer ringa någon och säga att det var på skoj alltihop. I politikens värld tar skämtet aldrig slut.