Vilken effekt coronakrisen kommer att ha på Sverige, Europa och världen talas det stundligen om. Analyserna tycks bottna i föreställningen att många länder kommer sluta sig och blicka mer inåt, se över sin egen förmåga och kapacitet att klara vågorna på det stora världshavet i stället för att utgå från att räddningen alltid finns där ute någon annanstans.

Många drar också slutsatsen att väst kommer försöka bli mindre beroende av Kina, såväl ekonomiskt som politiskt, samt att corona kan ha blivit dödsstöten för EU som en långsiktigt hållbar politisk union.

En mer närliggande fråga är vilka konsekvenser krisen kommer få på den politiska utvecklingen i Sverige. Vilka partier kommer tjäna respektive hamna i skuggan? Är det EU-älskande liberaler eller asylinvandringsskeptiska konservativa som kommer dra längsta strået?

Kriser påverkar oss inte bara på nationell utan också individnivå. De får oss i bästa fall att skilja viktigt från oviktigt, nödvändigt från ytligt, relevant från trams. De får oss att fokusera på det som faktiskt betyder något när det verkligen gäller. För de flesta är svaret familjen, de mest närstående och boendet. Vår borg.

Med stigande ålder har mitt intresse för och tro på snabba, närmast revolutionära, förändringar av Sverige i liberal riktning dämpats betänkligt. Jag tror att detta är en ganska vanlig utveckling när vi lämnar ungdomsåren bakom oss och inkasserar både livserfarenhet och vuxenpoäng.

Med hus, barn och jobb, med amorteringar, trädgårdsarbete och samfällighetsstämmor samt inte minst det gamla vanliga livspusslet i fokus, finns mycket lite tid över för diskussioner om att privatisera vägar, införa guldmyntfot eller avskaffa monarkin. Sådant som kunde vara intressanta ideologiska spörsmål i yngre år saknar inte sällan relevans när vi blivit lite äldre. Det reella och beständiga blir av större intresse.

Jag ser mig visserligen fortfarande som en sorts livsstilslibertarian som vill ha en helt annan narkotikapolitik, kraftigt begränsa statens massövervakning av oss medborgare samt reformera välfärdsstaten i grunden. Ungefär som för 20 år sedan.

Frågor som berör på riktigt i dag är emellertid betydligt mer jordnära. Som om min sons förskola är rimlig och inte hbtq-indoktrinerande. Sådant som känns i magen är frågor om huruvida din dotter kan gå trygg hem från innebandyträningen – men också om landet vi bor och verkar i ens går att känna igen längre.

Detta är de frågor många brottas med just nu, och ett är säkert: dagens socialliberala partier marinerade i postmodernism, identitetspolitik, historielöshet och hat mot eller i bästa fall likgiltighet inför nationens öde sitter inte på några lösningar på landets grundläggande problem.

Jag läser just nu Magnus Västerbros bok Svälten: Hungeråren som formade Sverige. Det som blir smärtsamt tydligt i skildringarna av missväxtåren 1867-69 är det hårda liv som många nybyggare levde i Norrlands inland. Hur de slet för att få möjligheten att lägga första stenen till ett hus och sedan kanske bygga en gård för självförsörjning. Utan hjälp från en stat som då var abstrakt och frånvarande.

Jag känner en växande respekt för det som våra förfäder byggt och en vilja att inte bara hedra deras gärning utan också bevara det som är gott.

Devisen att envar ska kämpa och klara sig själv, inte ligga andra till last i onödan, är i grunden en liberal föreställning. Dagens liberaler verkar dock ha ersatt den med en vurm för bidragsinvandring och allmän normupplösning (det sistnämnda inte sällan mest som en sorts pubertal provokation.)

Konservatismen behöver således göra comeback. Inte den där pekpinnekonservatismen som vill förbjuda allt som är roligare än Text-TV och moraliserar över folks sexliv och livsval utan en som kombinerar respekt för individens frihet med en bergfast tro på det goda och rätta i att bevara traditioner och svensk kultur.

Detta måste göras med lika stor respekt för rättsstatens principer som för vår historia och den nation som våra förfäder bokstavligt talat levt och dött för att bygga.

Det har sagts att dagens svenska konservativa endast vunnit väljarframgång i sitt invandringsmotstånd. Jag tror emellertid att det finns en längtan efter någon som står upp för det som människor känner trygghet i och bekämpar hoten mot detta, om hotet så heter är extremfeminism, klimatalarmism eller miljöpartistisk migrationspolitik.

Frågan är bara vem eller vilka som ska leda denna konservatismens comeback.