Den som följer presskonferenser, politiska utspel, tal till nationen och de maktnära mediernas rapportering om allt detta kan lätt få intrycket att allt politikerna vill är att skydda och värna dig och mig. De vill alltid vårt bästa, särskilt just nu.

Vi känner så väl igen bilderna: politiker med uppfordrande blick och pannor i djupa veck som står och njuter i rampljuset. ”Äntligen behövs jag! Äntligen lyssnar folk!” De får i detta läge inte bara chansen att visa sig nyttiga, de får också möjligheten att utöva politisk makt. Devisen ”slösa aldrig bort en kris” är ingen klyscha: i land efter land passar regeringar på att utöka sin makt. Så även i Sverige.

Låter jag cynisk? Det är jag också. Men gemene man måste förstå hur det politiska spelet fungerar, vad partipolitiken i grunden går ut på (makt till det egna partiet) och vilka som alltid ser till att komma torrskodda ur situationen (partiadeln).

Det vi ser på presskonferenser och i politiska utspel handlar inte om omtanke. Det handlar om makt, makt, makt. Inget annat. Socialdemokraterna räds en valförlust 2022, och utifrån detta agerar Stefan Löfven. Så ser den partipolitiska maktlogiken i en parlamentarisk demokrati ut – även om delar av och ofta hela borgerligheten fortfarande inte verkar begripa det.

Löfven inklär sig nu rollen som landsfader. Hans Facebooksända första majtal var ett tal till nationen, inte till arbetarrörelsen. Han kunde förstås ha valt att göra som Jonas Sjöstedt eller LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson och gå till angrepp mot ”högern”. I stället valde Löfven det trygga alternativet genom att sätta följande bild för svenska folket: jag är hela Sveriges ledare, er trygghet i denna svåra tid. Löfven är pånyttfödd, hoppas hans parti.

I kriser gäller det både att utnyttja läget för opinionsmässiga segrar och för att expandera den politiska makten. Syftet nu är att stoppa smittspridningen, men såväl i Sverige som på EU-nivå och i andra länder kan vi räkna med att maktförskjutningen från medborgare till stat knappast kommer vara temporär.

Den lätthet med vilken människor accepterar inskränkningar är oroväckande men inte särskilt förvånande. Frihetsfrågorna har helt hamnat i skymundan sedan länge. Ingen bryr sig längre om hoten mot yttrandefriheten, massövervakning av laglydiga medborgare och höjda skatter på det mesta i våra liv.

Nu ropas det efter den starka staten igen. Konservativa, liberaler och socialdemokrater lägger dock helt olika innebörd i begreppet. Konservativa (och i viss mån liberaler) avser en stärkt nattväktarstat genom ökad militär försvarsförmåga, en större poliskår och ett rättsväsende som förmår ge brottsoffer upprättelse. En smalare stat som gör färre saker men är bra på det den faktiskt gör, är tanken.

Socialdemokrater (och i viss mån liberaler) vill å sin sida snarare se ett ökat statligt ingripande i allt från sjukvård till skola. Om bara politikerna får bestämma mer, blir det bättre, är devisen. Så kommer det sannolikt låta i nästa valrörelse. Och många kommer köpa det påståendet.

Vi behöver en begränsad stat som gör rätt saker, inte en som ständigt sväller och kräver mer resurser. Vi behöver också ha ett nyktert förhållningssätt till våra makthavare. De är i de flesta fall varken änglar eller djävlar utan kort och gott makthungriga karriärister och opportunister som ser till sitt och sitt partis bästa i första hand.

Dessvärre är det som om ett helt land, inklusive den så kallade tredje statsmakten, har gått på en stor blåsning. Är folk verkligen så aningslösa att de tror på politikens inneboende godhet, alla historiska exempel på motsatsen till trots?

Läs även:
HAX