En dödad 15-åring blev droppen. Nu skulle skjutningarna och sprängdåden stoppas. Polisen drog därför igång Operation Rimfrost, en nationell kraftsamling i de mest skjutglada områdena.

Många, inklusive undertecknad, trodde nog att det skulle ge åtminstone en kortsiktig effekt. Ett halvår senare kan vi konstatera att så inte blivit fallet, och det i sig gör att vi måste omvärdera situationens allvar.

Polisens version är alltjämt att insatsen är framgångsrik. Myndigheten har på en rad presskonferenser skrutit om vilka resultat som uppnåtts i Operation Rimfrost: beslag av 700 vapen och 150 kilo sprängämnen samt över 500 personer frihetsberövade.

Det låter som krafttag, det låter som resultat. Dock ska vi veta att dessa siffror inte är Rimfrost-specifika utan inkluderar beslag och gripanden som annars hade gjorts, något som kritiker påpekat. Vissa har till och med gått så långt som att hävda att operationen handlar om en fasad, att ge politiker som Mikael Damberg påstådda resultat att slänga i ansiktet på journalisterna på presskonferenserna.

Den tanken är svår att skaka av sig. Ty oaktat hur många som har frihetsberövats eller hur många vapen som tagits i beslag fortsätter de kriminella oförtrutet att spränga och skjuta. Det är fakta. Enligt statistik över årets fyra första månader ligger antalet dödsskjutningar och sprängningar kvar på samma nivå som i fjol. Antalet skjutningar har har totalt sett till och med ökat något.

Operation Rimfrost är en så kallad ”nationell särskild händelse”. Även om det skjutits barn och unga många gånger tidigare blev mordet på 15-åringen startskottet.

Men låt oss vara ärliga ett ögonblick: gängkriminaliteten är ingen nationell särskild händelse. Den är en del av svensk vardag på 2000-talet, det politiska arvet från både socialdemokrater och borgerliga partier som gemensamt bär ansvaret för denna eskalerande utveckling och helt uppenbart saknar förmåga att bryta den.

Riktade resursförstärkningar till vissa områden under Rimfrosts paraply har alltså inte minskat den brottslighet de var tänkta att bekämpa. Inte ens under en pandemi. Det säger en del om polisens behov av att arbeta på nya sätt men också hur djupt kriminaliteten och problematiken, som rotat sig under flera decennier, nu sitter. Enskilda projekt och tillfälliga satsningar räcker inte.

I grunden går det endast att känna förakt för det politiska etablissemang som monterat ned disciplinen i grundskolan och skapat ett elevernas lekplats, i praktiken avskaffat vårt totalförsvar och medelst massiv och kravlös immigration skapat så kallade utanförskapsområden med stor kriminalitet som följd. Sverige har blivit ett smörgåsbord för kriminella och de ansvariga har inte ens vett att skämmas.

Mitt i allt detta prioriterar polisen att sätta dit sexköpare. Åter igen för att visa handlingskraft och tillmötesgå en opinion, inte minst en politisk sådan. Polisen är införstådd med behovet av stöd från såväl stat som allmänhet och tenderar därför att vara ytterst trendmedveten. Just nu ska det jagas sexköpare, i morgon kan det vara någon annan som hamnar i det blåblinkande ljuset.

Det är inte svårt att dra slutsatsen att polisens arbete mest handlar om symbolik och att framställa sig som handlingskraftig och resultatorienterad. Det är det som folk tror sig se som spelar roll, inte de faktiska resultaten. Lite som politiken i stort, med andra ord.