Att politiker i alla tider utnyttjat kriser för att flytta fram sina maktpositioner och göra undantag till en ny normalitet är väl känt. Detta riskerar även att bli en konsekvens av coronapandemin. Vi ska nämligen inte inbilla oss att en sådan maktförskjutning endast blir tillfällig. Just därför är en lealös opposition bland det farligaste vi kan ha just nu.

Regeringen gjorde ett försök att tillskansa sig mer makt på den folkvalda riksdagens bekostnad. Den vann mer än en halv seger eftersom riksdagen aldrig krävde något veto mot regeringen, bara en rätt att stifta en ny lag i efterhand. Nu är brevhemligheten på väg att försvinna. Någon diskussion utanför sociala medier har jag inte sett till.

Frihetsfrågor har inte stått så här lågt i kurs i svensk politik sedan jag blev politiskt aktiv för 25 år sedan. På flera sätt har tidsandan och samhällsutvecklingen skapat en situation där frihet som begrepp helt enkelt inte är särskilt intressant för flertalet längre. Frihetens idéer, föreställningen om frihet som ett egenvärde som inte kan mätas i vare sig pengar eller tillväxtsiffror tycks ha förpassats ut i kylan.

Det går att begripa varför alltfler ropar efter trygghet just nu snarare än frihet. När bombdåd och skjutningar härjar, när kvinnor våldtas och små barn rånas på sina tillhörigheter på väg hem från skolan är det inte rätten att handla alkohol på ICA eller en något lägre marginalskatt som engagerar människor. Frihet och trygghet behöver emellertid inte vara dikotomier, även om det ofta låter så i debatten.

Den som ger upp sin frihet är inte nödvändigtvis trygg. För den som tror på frihet och eget ansvar är frihet snarare en förutsättning för trygghet och otrygghet alltid en form av ofrihet. Sålunda handlar kriminalpolitiken och migrationspolitiken, för att ta två exempel, både om frihet och trygghet för landets invånare. Båda förutsätter stramhet, tydlighet och långsiktighet.

Coronapandemin åsido finns frågor där staten flyttat fram sina positioner betänkligt i takt med den tekniska utvecklingens landvinningar och där varje uppmärksammade brott kan användas som intäkt för att eskalera den ytterligare: massövervakningsfrågorna. Dessa är i princip förlorade realpolitiskt.

Inget parti driver längre en linje som på allvar ifrågasätter massövervakningen. Tvärtom har det blivit allt lättare för de politiker som hela tiden velat övervaka vanliga hederliga medborgare att få befogenheter på plats för att göra det. De behöver inte ens ta ord som ”barnporr” och ”terrorism” i sin mun längre. Enigheten är total ändå.

Vi vet att när politiken tillskansat sig nya befogenheter lämnar den väldigt sällan dessa ifrån sig. Sådant som kommer på plats, oavsett om det är en ny skatt, en ny myndighet eller en ny lag, tenderar att bli kvar. Regeringsskiften innebär väldigt sällan stora förändringar av existerande system, det nya styret brukar prioritera att implementera sina egna käpphästar så fort som möjligt snarare än att plocka bort den förra regeringens.

Alliansregeringen som tillträdde 2006 är något av ett undantag då den faktiskt, åtminstone till en början, hade vissa reella förändringar i kikarsiktet. Men vi kan notera att Socialdemokraterna, sin retorik om de förfärliga skattesänkningarna till trots, inte har rört något av jobbskatteavdragen sedan de återvände till makten 2014. Det som genomförts av en tidigare regering lämnas i regel orört. Eller annorlunda uttryckt: det rensas sällan, det byggs lager.

Kriser kan kräva väldigt speciella insatser. Men när krisen väl har lagt sig är det vår uppgift att se till att inskränkningar och restriktioner som påstods vara tillfälliga också blir det. Hur många har inte redan vant sig vid att betala absurda summor för en plastpåse? Vad skulle väl lite mer övervakning göra?

Liknelsen vid den kokade grodan är månne uttjatad vid det här laget, men den beskriver dessvärre folks tillvänjning till nya frihetsinskränkningar tämligen väl. Lägg därtill att svenska folket är en tämligen ointresserad liten groda. Ett sovande folk.

Undantagen blir snart vardag.