Palmeutredningen har nått vägs ände. Efter 34 år ger polisen upp, och många drar nog en suck av lättnad.

Utredningen borde ha lagts ned för länge sedan. Detta blev ånyo tydligt när chefsåklagaren Krister Peterson och spaningsledaren Hans Melander på en haussad presskonferens, på vilken ”svaret” på vem som mördade Olof Palme skulle presenteras, inte lyckades prestera någonting nytt. Alls.

Det var ett sorgesamt skådespel, vilket tyvärr får sägas om hela den kostsamma och långdragna Palmeutredningen.

Palmeutredarnas slutsats är att ”Skandiamannen” Stig Engström är den mest trolige mördaren. Vi vet att han befann sig på Sveavägen ungefär när mordet inträffade. Han stämplade ut från Skandiahuset 23.19 och skulle då enligt utredarna ha skjutit Olof Palme två minuter senare. Lägligt nog hade han en revolver med sig när han lämnade jobbet för att ta helg.

Engström beskrivs som en kuf som gillade att synas och höras. Personer som kände honom finner det osannolikt att han skulle ha kunnat hålla tyst om mordet fram till sin död. Han kontaktade själv Sveriges Television när han inte fått delta i polisens rekonstruktion. Flera av hans påståenden om den där kvällen stämmer inte. Men gör det honom till mördare? Självfallet inte. Och varför skulle han återvända till brottsplatsen och sitt jobb i den omedelbara närheten efter sitt brott? Det går över huvud taget inte ihop.

Ovanstående invändningar betyder förstås heller inte att Engström inte sköt Palme. Men när det saknas motiv, vapen eller annan teknisk bevisning som styrker misstankarna är det bara en teori bland alla andra att han var mördaren.

Genom åren har många konspirationsteorier presenterats. Vi vill gärna tro att mordet på en statsminister måste innehålla flera stora aktörer. Jag håller det inte för osannolikt att mordet kan vara en ensam galnings verk, begått i stundens ingivelse. Men då ska det faktiskt bevisas också. Det är så vi brukar kräva att det fungerar i en rättsstat.

Ändå väljer Palmegruppen att utpeka en död person och betrakta fallet som polisiärt uppklarat. Jag får nästan lite Quickvibbar här. En liten sluten grupp har spekulerat och fantiserat och kommit fram till en slutsats som möjligen hade fungerat som ett uppslag i en intern diskussion i Palmegruppen men knappast dög att presentera som en trovärdig lösning inför hela världens kameror. Jag kände lite sekundärskam när presskonferensen var över.

Emellertid går det inte att förneka att det är ganska skönt att det nu satts punkt för den största och samtidigt en av de mest misslyckade mordutredningarna i svensk historia. Det fanns ingen anledning att låta denna tågolycka fortsätta.

Palmeutredningen tog en fiaskoartad inledning med misstag som staplades på varandra och i praktiken sköt möjligheterna att hitta mördaren i sank redan under de inledande veckorna (eller åtminstone kraftigt begränsade dem). Att den avslutades på ett fiaskoartat sätt känns på något sätt logiskt.