Regnbågsflyktingar kan bli de nya EU-migranterna, skriver DN med hänvisning till den polske presidenten Andrzej Dudas uttalande i valrörelsen att hbtq-ideologin är farligare än kommunismen.

Bilden av Polen i svenska medier är tämligen samstämmig. Och nattsvart. Landet går mot diktatur och sexuella minoriteter lever farligt, får vi veta. Den kanske främsta symbolen för detta är inrättandet av så kallade hbtq-fria zoner i delar av landet.

Var och en får sannolikt otäcka bilder i huvudet när dessa zoner kommer på tal. Vi ser framför oss hur hbtq-personer är icke välkomna i vissa distrikt, hur de utestängs från gator och torg. Kanske rent av från vissa restauranger och butiker. Historiens mörka skuggor hänger tungt över alltsammans.

I realiteten har dessa hbtq-fria zoner inget med historiska förbrytelser att göra ens i teorin. Det är snarare ett retoriskt grepp och riktar sig mot det regerande Lag och rättvisa (PiS) kallar hbtq- eller genusideologin, inte mot enskilda individer. Det handlar inte om att förbjuda hbtq-personer att få tillträde till vissa områden – det är ideologin regeringen och presidenten vill bekämpa.

DN igen:

Åtskilliga högerpolitiker och kyrkliga representanter har de senaste åren vridit upp homohatet, med jämförelser med både kommunism och nazism. En av motkandidaterna i presidentvalet, borgmästaren i Warszawa Rafal Trzaskowski, beskrivs i statsvänliga medier som en extremist, eftersom han bland annat tillåter hbtq-inslag i sexualundervisningen i skolorna. 

Den här propagandan fungerar. Enligt en studie i The Guardian tillfrågades polacker förra året om vad som var det största hotet mot Polen. Bland män under 40 år var ”hbtq-rörelsen och genusideologin” det vanligaste svaret. 

När de flesta män under 40 ser genusideologin som det största hotet mot Polen är det alltså ”propaganda”. Den här sortens skeva tolkningar är vanliga i Sveriges präktigaste morgontidning. Att personer som går emot majoritetens åsikt stämplas som avvikande eller extremist är knappast unikt för Polen.

Vi gör likadant i Sverige, även om det här råkar vara det motsatta förhållandet vad gäller hbtq-frågor och sexualundervisning. I Sverige anses det exempelvis ”normalt” att personer under 18 genomgår könskorrigeringar.

Självfallet är det helt legitimt att kritisera Polen för landets policies. Alla länder kan förtjäna kritik, men kritiken måste ta hänsyn till de politiska realiteterna. Polen är ett katolskt land. Det går inte att förvänta sig att synen på abort och hbtq-frågor skulle vara densamma i Brzeg som i Uppsala.

Den svenska översittarattityden tillåter emellertid inga avvikelser från den officiella svenska linjen, från Föregångslandets politik. Det är alla andra som är konstiga, inte vi.

Den här storsvenska inställningen håller inte. Internationellt är det snarare Sverige som är en udda fågel. Ibland till det bättre, ibland inte.

Min inställning är enkel: alla individer ska ha lika rättigheter, oaktat sexuell läggning, hudfärg eller etnicitet. Lagen ska vara neutral. Det är därför jag vänder mig emot särrättigheter för vissa grupper, vilket är ett av många skäl till att jag är kritisk till den hbtq-lobby som fått ett så enormt inflytande i Sverige. Det gör mig tydligen till extremist i DN:s ögon.