För sex år sedan pågick en valrörelse i vilken Socialdemokraterna under den relativt nye partiordföranden Stefan Löfven hävdade att något höll på att gå sönder i Sverige. Det känns som en evighet sedan.

Partiet hade året före satt målet om EU:s lägsta arbetslöshet 2020. I valmanifestet var således jobben en viktig fråga, men här fanns även löften om en skola i ”europeisk toppklass”, miljösatsningar och ett förbättrat företagsklimat.

Allt det där är lätt att glömma i dag när verkligheten, enligt S själva, ser så annorlunda ut. I partiets valmanifest 2014 fanns inte en stavelse om vare sig gängkriminalitet, hedersvåld, islamism eller behovet av en större polis. Migrationspolitiken hade partiet inget att säga om.

Den första mandatperioden blev emellertid något annat än vad Socialdemokraterna och deras koalitionspartner Miljöpartiet hade väntat sig. Redan efter ett år tvingades de till panikartade förändringar av migrationspolitiken. Två och ett halvt år in i mandatperioden drabbades Stockholm av ett terrordåd, även det ett resultat av en slapphänt migrationspolitik där en illegal invandrare kunnat uppehålla sig i landet utan problem.

Bara några veckor senare var det dags för nästa skandal under Löfvens ledning: Transportstyrelsens IT-haveri där sekretesskyddade uppgifter riskerade att röjas. Löfven lyckades rädda sin regering genom att ombilda den och putta Anders Ygeman, som varit högst delaktig i att inte informera statsministern, tillfälligt åt sidan. Samtliga inblandade i regeringen skulle sedermera få nya toppjobb. Ygeman återkom snart som minister.

Spola fram sex år och vi kan konstatera att Socialdemokraterna går bra i opinionen. I mätning efter mätning ligger partiet på eller rent av över sitt senaste valresultat. Hur är detta möjligt? Är folks minne så erbarmligt dåligt? Svaret är nog dessvärre ja.

Ingen bryr sig om att landet styrs av regering som uppenbarligen inte kan kommunicera internt eller tänka ens ett steg framåt när den lägger politiska förslag.

Ej heller tycks det särskilt upprörande att regeringen slagit sig till ro och accepterat att den inte kan göra så mycket åt våldsutvecklingen. Medan skjutningarna slår rekord i Stockholm sitter justitieministern nämligen på Twitter och skryter om att rekordmånga sitter i fängelse. Som om detta var ett bevis på hur framgångsrik regeringen är.

Gemensamt för de skandaler, haverier och debacle som präglat Löfvens statsministertid är ett svagt politiskt ledarskap och en oförmåga att se konsekvenserna av den egna politiken. Däremot är Socialdemokraterna okrönta kungar i att släta över, ljuga och måla upp en alternativ verklighet.

Flyktingkrisen 2015 var en kris i politiskt ledarskap om något. Först när det kom 10 000 asylsökande i veckan och Migrationsverket bussade runt människor i landet med oklar destination i väntan på att ett boende någonstans skulle bli tillgängligt reagerade regeringen. Terrordådet på Drottninggatan två år senare var delvis ett resultat av en migrationspolitik som möjliggjorde för en illegal invandrare uppehålla sig i landet utan problem och även ta del av välfärdstjänster.

Löfven samlade drygt 28 procent av rösterna i senaste valet. Ett bättre resultat än många väntat sig men fortfarande det sämsta i modern tid för Socialdemokraterna. Det gjordes då försök från oppositionen att bli av med honom, men som bekant räddades Löfven av Centerpartiet och Liberalerna.

Public service och vänstermedia brukar ofta uppehålla sig vid frågan om varför skandaler inte biter på Donald Trump. Vi kan ställa samma fråga om Löfven. Spelar det ingen roll hur inkompetent denna regering visar sig vara? Har alla lögner och brutna vallöften ingen som helst betydelse?

Löfven har räddats kvar mycket tack vare en usel opposition. Många har helt enkelt inte sett några realistiska alternativ. Om vi någonsin ska bli av med clownen i regeringskansliet måste därför oppositionspartierna skärpa till sig och ägna resten av mandatperioden åt både stenhård kritik och att påminna svenska folket om Löfvens facit. Det måste finnas ett reellt alternativ.

Det Sverige som enligt den socialdemokratiska retoriken höll på att gå sönder 2014 är betydligt trasigare sex år senare. Var och en kan föreställa sig hur det kommer se ut efter ytterligare fyra år med S och MP i regeringen.

Tidigare bloggat:
Den sämsta regeringen någonsin