En uppgörelse med det gamla pågår i delar av västvärlden. Det är ett slags antirasistisk kulturrevolution där den nya tidens rödgardister drar fram och river ned och förstör det de uppfattar som symboler för den gamla ordningen. Alla som bryr sig om såväl framtiden som vår historia och ett civiliserat samhällsklimat där alla röster får höras har all anledning att bekämpa denna utveckling.

Likt med dåtidens stormtrupper och kinesiska rödgardister pågår inget intellektuellt samtal. Det finns ingen genomtänkt analys bakom aktivisternas bärsärkargång. Vid otalet tillfällen har detta avslöjats när kvasiintellektuella företrädare för identitetspolitiken gjort misstaget att ställa upp i brittisk eller amerikansk TV och blivit svarslösa när någon formulerat frågor med fler än tre ord.

Oftast är emellertid medierna på aktivisternas sida och klappar medhårs. De köper rörelsens problemformulering och drar sitt strå till stacken, vilket gäller i synnerhet svenska medier som hela tiden rapporterat okritiskt och otillräckligt om Black Lives Matter.

Nu kanske NFL-laget Washington Redskins ska byta namn. Samma krav har ställts på det svenska hockeylaget Frölunda Indians. Detta är förstås detaljer få i allmänheten bryr sig om, och i det stora hela irrelevant, men det är likafullt tecken i tiden som visar vart vi är på väg. Vilka som just nu styr utvecklingen.

Ty detta måste läggas till samhällsutvecklingen i stort där identitetspolitiker och rasaktivister på vänsterkanten driver på för att rensa ut allt de inte gillar. Detta inbegriper allt från vårt språk till undervisningen av våra barn och i förlängningen även människor som inte anses rumsrena nog att få finnas till.

Historien ska revideras och en blöt identitetspolitisk filt läggas över vår samtid. Samtidigt som rasaktivisterna i pekorala utspel angriper vad de uppfattar som diskriminering av personer utifrån grupptillhörighet driver de idén om en kollektiv skuldbeläggning av svenska folket för historiska oförätter som grävts fram för att passa ett specifikt narrativ om Sverige som en förfärlig och rasistisk nation.

Rasaktivisterna drivs av en strävan efter renhet som endast kan uppnås genom att eliminera allt som inte faller de rättrogna i smaken (onekligen ett intressant mål givet den historia aktivisterna säger sig vilja uppmärksamma). De är, kort sagt, vår tids rödgardister i en ny sorts kulturrevolution. Hur långt det kommer att gå är upp till oss övriga att bestämma.

I ryggen har de en bisarr och genomknasig analys enligt vilken vithet inte handlar om hudfärg utan om privilegier. Vithet är alltså ett sätt att beskriva ett privilegium, inte hur en person ser ut.

Föreställningen att ett land som Sverige lider under strukturell rasism som bland annat förvägrar människor av annan hudfärg tillträde till arbetsmarknaden är lika falsk som den om svenska män som kvinnoförtryckare. World Values Survey placerar alltid Sverige som ett tolerant land, en motpol till länder som bland annat Irak. Problemet med rasism och kvinnoförtryck är avsevärt större i Mellanöstern och på stora delar av den afrikanska kontinenten.

Det rasaktivisterna här hemma gör är att låna ett narrativ från USA, ett land med en helt annan historia, och försöka använda den med skohorn på svenska förhållanden. Det går sådär. Sveriges historia som slavnation imponerar inte på någon, och det rasbiologiska institutet i Uppsala från 1922 känns som en ganska futtig företeelse både givet vad som hände i Europa på 1930-och 40-talen och när vi betänker att Sverige i dag både tillåter homoadoptioner, diskrimineringsskydd samt bidragsregn över allehanda minoritets- och lättkränktas förbund.

Allt prat om ras, ”rasifierade” och den ondskefulla vitheten visar hur extremt fixerade vid hudfärg aktivisterna är. De verkar nästan sakna det där rasbiologiska institutet, trots allt. Om inte annat för att kunna använda det som bevis för nationens strukturella rasism.

I takt med att Sverige blivit alltmer tolerant, öppet och mån om minoriteters rättigheter känner sig alltfler kränkta och diskriminerade. Denna paradox kan åtminstone delvis förklaras med att begrepp som rasism, diskriminering och intolerans fått en allt vidare betydelse (lite som våldtäkt, för övrigt).

En lättkränkt tidsanda har eldat på utvecklingen – plötsligt tror icke-vita unga som fått ett elakt svar på Twitter eller blivit tilltalad med fel pronomen att de befinner sig i Schindler’s List.

Pendeln har en tendens att svänga tillbaka när utvecklingen gått för långt. Låt oss hoppas att det även gäller den giftiga utveckling som nu drivs av identitetspolitiken och dess rasgardister.