Nu får det vara slutlekt, sade infrastrukturminister Tomas Eneroth och en stor del av den förbudsglada befolkningen gjorde vågen. Transportstyrelsen får i uppdrag att ta fram en obligatorisk utbildning och förarbevis för vattenskoter.

Ibland önskar jag att vi kunde ha en oberoende part, ett slags politikens domare, som gick in och konstaterade att det är slutlekt i den politiska ankdammen.

Ungefär så här:

”Nu får det vara slutlekt. Ni har ett uppdrag från svenska folket: att se till att grunden för vår samexistens hålls i gott skick. Rättsstaten. Totalförsvaret. Sjukvården. Skolan. Infrastrukturen. Det är inte så mycket begärt, och ni får bra betalt för jobbet. I stället sprätter ni folkets pengar på bidrag till miljonärer och förtryckarstater, bränner miljarder på att hämta hit människor från andra kulturer utan krav på anpassning till värdlandet och skymfar därmed landets historia. Det får vara slut på detta nu. Nu är det slutlekt.”

Det finns förstås en sorts domare som kan kliva in och lyfta ett rött kort mot hela det politiska etablissemanget: folket självt. Vi har, åtminstone i teorin, chansen vart fjärde år. Men systemet är riggat för att upprätthålla status quo och motverka förändring.

Visserligen är det teoretiskt möjligt för ett nytt parti att utnyttja folkets missnöje och segla på detta in i riksdagen för att sedan vinna makt och inflytande i den lagstiftande församlingen. Men som vi kunnat se i fallet med Sverigedemokraterna är det lättare sagt än gjort, även för ett parti som vuxit på ett exempellöst sätt. Det finns många sätt att isolera och begränsa inflytandet från ett parti, i sig en naturlig del av den parlamentariska demokratin.

Etablissemangspartierna kan gå samman och på olika snillrika sätt samarbeta för att bevara status quo. Decemberöverenskommelsen är det förmodligen mest bisarra försöket hittills. Den neutraliserade i praktiken riksdagen och gav en minoritetsregering, som råkade vara socialdemokratisk, möjlighet att få igenom grunderna i sin politik trots ett svagt mandat från folket. Den slog sönder den viktiga maktdelningen mellan regering och riksdag.

DÖ visade hur långt partierna är beredda att gå för att stoppa hotet om det SD brukar kalla ”förändring på riktigt”. Nästan dagligdags sker emellertid mer subtila handlingar med samma syfte, ofta genom lagstiftning och utredningar.

Ta exempelvis den sittande regeringens höga tonläge i den kriminalpolitiska debatten. Justitieminister Morgan Johansson missar aldrig ett tillfälle att skryta om hur hårt regeringen går åt kriminella, att anstalterna är fulla och så vidare.

De förslag som läggs i riksdagen är dock nästan alltid halvmesyrer, justeringar i marginalen. Inte stora reformer, inte sådant som verkligen kommer ha effekt på de problem regeringen säger sig vilja bekämpa. Regeringen möter en opinion med vad den vill beskriva som konkret handling, och därefter avtar mediernas intresse för frågan. Ingen följer upp. Ingen orkar granska.

Som åskådare till detta är det omöjligt att inte få intrycket av att ingenting är på riktigt, att det enda som betyder något är vilken rubrik som sätts i en debattartikel eller vilka oneliners ministern kan leverera i en TV-studio. För en politiker som likt Johansson har lögnen som en konstant följeslagare går uteblivna resultat alltid att skylla på någon annan. Och det görs. Ständigt.

Trots att S varit motståndare till alla skärpningar i opposition kan Morgan Johansson
skriva så här i dag. Den skamlöse förnekar sig aldrig. 

Mainstreammedierna och etablissemangspartierna, till vilka SD nu är på väg att sålla sig genom en stegvis anpassning för att få bli insläppta i värmen, dansar ihop och stänger gemensamt ute nya röster och politiska krafter som skulle kunna förändra på riktigt.

Aldrig har behovet av nya politiska partier känts så akut som nu. Vägen till maktens boning är emellertid plågsamt lång, i synnerhet när de regimtrogna medierna utestänger partier utanför riksdagen. Även i valrörelser. Därmed går de etablissemangspartierna till mötes i en gemensam kamp för att bevara status quo.

Etablissemangets rädsla för vad förändring på riktigt kan tänkas betyda tycks stor. Och det kanske den bör vara, ty verkliga reformer skulle påverka både bidragsberoende medier och gamla politruker.

Regeringen vill se förarbevis för att köra vattenskoter. Däremot krävs som bekant inget förarbevis eller lämplighetstest för att bli minister eller lagstiftare. När är det slutlekt i riksdagen?