Var går gränsen mellan en sund stolthet över sitt land och ett osunt försvar av dess brister? Frågan är högaktuell sedan den så kallade Sverigebilden blivit den sittande regeringens och dess fotsoldaters främsta prioritet. Det är sedan en tid tillbaka inte verkligheten utan bilden av den som intresserar dem, helt i linje med vår postmoderna samtid.

Pessimismen i samhället tycks vara på tillväxt. Det finns ett antal goda skäl för detta. Dels har vi ett växande problem med grov kriminalitet som polisen inte är bemannad, utrustad eller uppbackad för att hantera. Operation Rimfrost avslutades utan att ha nått de uppsatta målen. Dels har vi kapacitetsbrist i såväl landets sjukvård som vårt totalförsvar, en skola som fortsätter att underprestera och kris i många av landets kommuner till följd av bland annat decennier av besinningslös migrationspolitik.

Detta är stora och komplicerade problem att lösa. Frågan är om landets politiska elit är uppgiften mogen (frågan kan tolkas retoriskt).

Politikernas känslighet för både nationell och internationell kritik mot Sverige, och den aggressiva responsen, säger något. När politiken i realiteten har gett upp om att vända utvecklingen återstår endast att ge sig på dem som försöker belysa och kritisera den.

Sverigebildsförsvaret trivialiserar, blandar bort korten, använder ad hominem-argument och brännmärker inhemska kritiker som landsförrädare och utländska som påverkansoperationer. Det finns något väldigt sovjetiskt i detta. Ju värre problemen blir desto högre kommer även tonläget att bli.

Särskilt tydligt har detta blivit under den pågående pandemin, men behovet av att förmedla rätt Sverigebild uppstod naturligtvis inte för några månader sedan. För politiker har striden i någon mån alltid handlat om att sätta dagordningen och vinna kampen om verklighetsbeskrivningen. Att få tolkningsföreträdare genom att göra sina begrepp och perspektiv till en del av diskursen är en självklar del av den politiska kampen.

Det är heller inget märkligt att en sittande regering vill få utvecklingen att framstå i bästa möjliga dager. Därför är det viktigt med en levande opposition och en oberoende tredje statsmakt som granskar de lögner och halvsanningar som pumpas ut från regeringskansliet. Något Sverige i hög grad saknar.

Mediernas ointresse att granska makten tycks bara växa. Inför valet gick stora mediehus ihop i ett redaktionsöverskridande samarbete med det uttalade syftet att ”motverka spridningen av desinformation”. Sverigebilden skulle upprätthållas till varje pris. I denna trävas hjälps stat och kapital åt. Medier och makt går hand i hand.

Regeringen framställer gärna kritik mot den officiella Sverigebilden som ett sätt att svartmåla och skada Sverige. Detta är lögnaktigt, så låt oss därför med kraft även fastslå att försvar av Sverigebilden inte är samma sak som att älska eller försvara Sverige.

Ty samtidigt som regeringen och dess trogna medier i form av public service, kvällspress och de flesta morgontidningar inpräntar att det är en form av fosterlandskärlek att försvara Sverigebilden, har samma krafter i årtionden drivit på för att montera ned, svartmåla och utrota det unikt svenska.

Mångkultur och mångkulturalism har framställts som den enda vägens politik och influenser utifrån, oavsett om det handlar om andra sedvänjor eller bara annan mat, som det genuint goda.

Dessa två positioner – försvar av en positiv Sverigebild å ena sidan och en policy som förnekar förekomsten av något genuint svenskt i positiv mening – kan tyckas oförenliga. Ur ett maktperspektiv är de däremot helt och hållet möjliga att förena.

Att upprätthålla den officiellt godkända Sverigebilden nämligen handlar först och främst om att vinna verklighetsbeskrivningen av sakernas tillstånd och i förlängningen av regeringens förment framgångsrika politik. Detta behöver inte stå i motsatsförhållande till en strävan att utplåna det svenska, ty med en mångkulturell agenda är det snarare en logisk följdverkan. Även om det ofta sker under förespeglingen att skydda minoriteter.

En sak vet vi med fullkomlig säkerhet: regeringen drivs definitivt inte av någon fosterlandskärlek. Den som älskar sitt fosterland sopar inte problem under mattan. Den som månar om sitt land brännmärker inte kritik som förräderi. Den som på riktigt bryr sig om sin nation svartmålar inte dess historia och utplånar inte dess kultur.

Jag konstaterade härom året att inbillningen att fakta kan riskera att ”gynna mörka krafter” håller på att göra svenskarna dumma i huvudet. Vi tycks ha kommit en bra bit på väg.