Förhoppningarna om att coronapandemin skulle leda till långtgående och bestående förändringar i våra liv var stora. Ingen önskade att pandemin skulle drabba oss, men när den nu var här gällde det att göra det bästa av den, resonerade många.

Passa på att ställa om ditt liv! var en uppmaning från miljövänstern. Bli grönare och mer ekologisk, res mindre, shoppa mindre så sänker vi utsläppen.

Även i fråga om väljarkårens prioriteringar fanns det en tro att pandemin skulle ”rätta till” saker och ting. Nu skulle äntligen sjukvården och de så kallade mjuka frågorna återta topplaceringarna och knuffa bort de besvärliga frågorna migration och kriminalitet från dagordningen under överskådlig tid. Sverigedemokraterna hade ju hamnat helt offside under krisen, resonerades det.

Verkligheten har dock en tendens att jävlas med drömmare. Kriminella har inte slutat skjuta varandra bara för att Folkhälsomyndigheten blivit vår tids överstepräst. Tvärtom har dåden fortsatt. Justitieministern är alltjämt lika kaxig om vad han och regeringen åstadkommit i fråga om brottsbekämpande åtgärder, men svenska folket är föga imponerat.

Enligt en Sifomätning tror 58 procent av de svarande att problemenen med gängkriminalitet kommer att förvärras under det närmsta året. För en hal lögnare som Morgan Johansson skulle repliken vara given: ”Det närmsta året, ja! Men om ni hade frågat om de kommande två, tre åren hade svaren blivit annorlunda. För vi har nämligen x, y, z…” Så har ministern resonerat när han blivit påkommen med att underdrivna Sveriges asylmottagande jämfört med andra EU-länder.

Var tredje tror att problemen kommer vara densamma som i dag, när vi ser 12-åringar och mammor med spädbarn i famnen skjutas till döds. En förkrossande majoritet, 88 procent, tror alltså att problemen kommer vara som i dag eller ännu värre om ett år. Totalt är det bara fyra procent som tror att gängkriminaliteten kommer att minska. Fyra procent.

Detta visar att svenska folket vant sig vid sakernas tillstånd och inte längre tror på en snabb förändring. Gängkriminaliteten, med alla dess ingredienser, är här för att stanna. Precis som många bedömare hävdat under en tid.

Regeringen är djupt splittrad i dessa frågor. Miljöpartiet är över huvud taget inte intresserat av kriminalpolitik och fungerar säkerligen som ett släpankare. Löfvens lösning har därför, som vanligt, varit att söka ”breda blocköverskridande överenskommelser”, som det så vackert brukar heta. Detta för att fördela bördan jämnt över riksdagen och därigenom neutralisera frågan.

Gängsamtalen havererade emellertid och ur dimmorna kom ett 34-punktsprogram som regeringen nu stolt betar av. Ingen förutom justitie- och inrikesministrarna tycks särskilt begeistrade av det.

Den som läser opinionsmätningar inser att de inte går ihop. Dels är kriminaliteten en allt viktigare fråga för svenska folket. Dels tror nästan ingen att problemen kommer att minska. Samtidigt fortsätter stödet för den regering som de senaste sex åren har misslyckats kapitalt med att bekämpa just dessa problem att vara stabilt.

Månne ser människor inget trovärdigt alternativ till Stefan Löfven och Morgan Johansson. Det är begripligt om så är fallet, men innebär också en risk för att opinionsmätningen om gängkriminaliteten blir ett slags självuppfyllande profetia. Om folket tappat hoppet kan man lika gärna rösta på samma idioter igen. Inget kommer ändå förändras.

Vi måste förstås börja i andra änden. Först rösta bort dem som ställt till med eländet, därefter kanske ett hopp om förändring kan väckas. Problemet är att väljarna söker efter alternativ i gamla partier som redan haft sin chans och bränt den flera gånger om.

Det är högst begripligt att väljarna inte ser Ulf Kristersson och Moderaterna som hoppets parti i dessa frågor, även om de nu lite yrvaket föreslår rätt saker och kritiserar regeringen för handfallenhet. M hade trots allt justitieministerposten i åtta långa år innan Morgan Johansson tog över. Någon som hört talas om Beatrice Asks kraftfulla insatser mot den grova kriminaliteten?

Jag blir ibland anklagad för att hysa naiva förhoppningar om en förändring. Men hoppet är trots allt det enda vi har kvar. För den som inte ens tillåter sig att hoppas om en bättre framtid i Sverige återstår egentligen bara en utväg: emigration.

Det är bara två år kvar till nästa val. Det måste bli ett val om de stora och viktiga frågorna som påverkar själva fundamenten i vårt land. Det får inte resultera i ännu ett indolent kohandelsavtal mellan floskelspridande mittenpartier.

Makten ligger som vanligt hos folket, åtminstone i teorin. Att 88 procent tror att gängkriminaliteten kommer att bestå eller förvärras fram till valet visar att det finns potential för en annan politik. Den politiska kraft som lyckas ge hopp åt dessa 88 procent har goda chanser att lyckas.

Försöken att avsätta Morgan Johansson misslyckades 2019.