Vi slår oss för bröstet som ett sekulärt, modernt och progressivt land som lämnat religiösa villfarelser bakom oss och siktar mot framtiden som ett ledande, fördomslöst internationellt föredöme. Föreställningen att Sverige inte skulle vara ett religiöst land är emellertid förljugen.

Svenska kyrkan och staten tog ut skilsmässa i samband med millennieskiftet, men statsreligionen har ersatts av annat. Det finns gott om religiösa kännetecken i det socialliberala Sverige, många dogmer befolkningen förväntas följa och tydliga sanktioner mot dem som inte gör det.

Riksdagen har satt upp jämställdhetsmål som styr hela den politiska inriktningen. Att vara skeptisk till mycket av detta betraktas som en form av hädelse i vårt påstått upplysta land. Genom att göra jämställdhetspolitiken till en del av den politiska ryggraden har feministerna försäkrat sig om att deras dogmer får plats överallt.

Här ingår synen på sexarbete, där en avvikande hållning fortfarande leder till mycket misstänksamma blickar och ett öppet förakt, men också synen på mannens och kvinnans relation till varandra. Den är naturligtvis inte upp till varje vuxen människa att själv bestämma om utan bör överlåtas till politiker och genusskolade ”experter” på någon av landets alla hbtq-certifierade myndigheter. Så att den blir rätt.

Hbtq, ja. Här har vi onekligen den nya religiösa väckelsen. Hbtq-ideologin tränger numera in i varje skrymsle. Kommuner och andra skattefinansierade verksamheter förutsätts köpa RFSL:s certifiering för hundratusentals kronor. Då får man en Pride-flagga och ett diplom att sätta i korridorerna.

Hbtq handlar inte längre om lika rättigheter, ty det vore busenkelt att ställa upp på, utan om att ändra språk och tankesätt genom att bland annat undvika vissa pronomen och använda en makt- och privilegieanalys för att förstå samhället.

Hbtq-ideologin är således en vänsterideologi. Att den får hård kritik från konservativt håll är således både väntat och önskvärt. När liberaler ställer sig bakom Prideflaggan säger det onekligen något om dem.

Den beryktade svenska öppenheten och toleransen är i hög grad en chimär. Precis som i auktoritära samhällen har den som följer den officiella linjen mycket lite att frukta. Le, skratta och klappa med och du kan känna dig helt trygg. Ifrågasätt och vägra ställa dig i led och du kan få betala dyrt, både genom sociala sanktioner och uteblivna steg i karriären.

”Alla ska med” var Socialdemokraternas famösa paroll i valet 2006. Dessa tre ord speglar inte bara partiets syn på samhället utan hela den politiska inriktningen sedan många år. Dissidenter ska utfrysas ut, avvikare från den officiella linjen i vissa bärande frågor straffas.

Det är busenkelt att driva med kristna i Sverige. Jesus kan porträtteras som läderbög och kristnas tro hånas nästan som en form av folksport. Detta är emellertid inte ett tecken på någon sorts öppenhet, ty den som försöker göra något liknande om Muhammed och islam kan räknas med både dödshot från islamister och islamofobianklagelser från politiker och präktiga medier.

Statskyrkan må vara avskaffad, men Sverige är i högsta grad ett religiöst land. Att religionen numera heter feminism, hbtq, klimat och mångkultur är bara en detalj i sammanhanget.

Allt detta presenteras i ett paket (i regnbågsfärgat presentpapper) kallat Värdegrunden. Köp det eller ta konsekvenserna.