Ivar Arpi har i skrivit en rad uppmärksammade texter om hur gängkriminaliteten tagit Sverige i sitt grepp och ställt frågor om huruvida det finns någonstans att flytta för att undkomma denna utveckling. Eller är det helt enkelt kört?

Vänstern har reagerat som vanligt, nämligen med rasistkortet. Arpi frågade också var alla kändisupprop och manifestationer mot gängvåldet och förnedringsrånen mot våra barn var. Henrik Schyffert svarade att han tystnat på grund av högerns hat mot honom.

Aftonbladet fångade upp detta och kallade det ”en förlust för alla när Schyffert håller käft”. Kontentan i resonemanget är att alla förlorar på att vänsterröster tystnar på grund av hat och hot.

Ingen ska behöva utsättas för hot eller hatkampanjer, och alla vet förmodligen vid det här laget vilket träsk som Twitters kommentarsfält kan vara.

Med detta sagt finns det ett stort mått av självömkan här. Dels är det långt ifrån bara vänsterröster som gett upp Twitter eller sociala medier generellt, dels såg vi redan för många år sedan hur högerröster tystnade på grund av att de inte längre pallade utsattheten från den bindgalna vänstern.

Pär Ström är ett sådant exempel. Om honom skapades det rena hatgrupper på Facebook, och jublet när han annonserade att han drog sig ur jämställdhetsdebatten helt och hållet var svårt att ta miste på. Frågan är vad feministerna anser att de vann.

Alla som vill se när vänstern beter sig rasistiskt och på alla sätt lågt kan förslagsvis besöka Hanif Balis Twitter. Bali har bildat hård hud med åren, annars hade han inte stått ut en dag till.

Oräkneliga är de mer eller mindre profilerade röster som fulats ut i migrationsdebatten genom åren. Personer som helt enkelt inte klarat av att bli kallade det ena och det andra eller utsättas för konstant guilt by association på grund av sina helt rimliga invändningar mot den förda politiken. Vad som sagts om sverigedemokratiska företrädare ska vi inte ens prata om.

Vi bör emellertid vara försiktiga med begreppen här. Rasistiska påhopp, rena personangrepp och olaga hot är aldrig acceptabla. Däremot är det tvivelsutan så att många likställer hårda repliker med ”hat”. När feminister säger att de hatar män och får hård kritik för detta är det bara ynkligt när de utmålar sig som offer för en ”hatstorm”. De tål inte att bli emotsagda och blir chockade när deras eget höga tonläge kommer i retur.

Att påstå att det bara är vänsterröster som tystnar är således skitsnack. Däremot skulle vi mer än gärna kunna ta en diskussion om faran i att folk inte vågar delta i debatten längre och hur vi ska kunna hyfsa tonläget så att alla kan delta under rimliga premisser.

Men då måste vänstern sluta tycka synd om sig själv när deras egen debattnivå slår tillbaka mot dem likt en bumerang.

En viktig röst för demokratin.