Den eskalerande gängkriminalitetens effekter på landet vi känner som Sverige har fått personer som vanligtvis anklagar andra för alarmism att misströsta högljutt.

Kontraindikatorer som Anders Lindberg uttrycker att de känner sig politiskt deprimerade och att samhället håller på att förlora kampen mot gängen. Det säger något när missmodet har nått en faktaresistent bunker som Aftonbladets ledarsida, och Stefan Löfven var märkbart irriterad över detta faktum när han konfronterades med det av Expressen.

I Ekots lördagsintervju tog biträdande rikspolischef Mats Löfving bladet från munnen och sade det som Peter Springare och många andra hävdat under lång tid: 1) alla vill faktiskt inte bli en del av det svenska samhället och 2) den grova kriminaliteten är i hög grad importerad:

Det är långt ifrån alla människor som vill bli en del av det svenska samhället. Just nu har vi minst 40 släktbaserade kriminella nätverket i Sverige, så kallade klaner. De har kommit till Sverige, påstår jag, enbart med syfte att organisera och systematisera kriminalitet.

Sveriges Radio höll på att hoppa högt och replikerade att det som nu sades var väldigt kontroversiellt. En rimlig gissning är att påståendet antingen kommer att tigas till döds eller bemötas med de gamla vanliga flosklerna om att ”svenskar minsann också begår brott utomlands”.

Löfving upprepade också något som Carin Götblad sade för ett antal år sedan och som gick många förbi då: internationella erfarenheter visar att när gängkriminaliteten väl har bitit sig fast är det i princip hopplöst att bli av med den. Den är kort sagt här för att stanna.

Den grova och växande gängkriminaliteten är ett resultat av den migrationspolitik som Sverige fört i 30 års tid. EU-medlemskapet med öppna gränser har gjort livet ännu lite lättare för de kriminella.

När någon reser invändningar mot denna politik brukar det hävdas att Sverige inte hade överlevt utan invandring, att invandrare bär upp välfärden, att vården skulle kollapsa om vi räknade bort alla med invandrarbakgrund som arbetar där och så vidare.

Motsättningen är förstås konstlad eftersom ytterst få har krävt nollinvandring de senaste 30 åren. Men låt oss leka en tankelek och för den sakens skull köpa denna uppfattning rakt av. Hur hade Sverige sett ut om vi inte haft någon som helst asylrelaterad invandring under det nya millenniet och 90-talet? Vilka för- och nackdelar hade detta inneburit?

Låt oss börja med det uppenbart positiva: vi hade rimligen inte haft dagens etnifierade och bidragsberoende grupp som kostar samhället stora belopp. Vi hade inte haft omfattande problem med hedersvåld och islamistiska friskolor. Ej heller hade vi känt till begrepp som ”balkongflickor”, ”förnedringsrån” och ”oskuldskontroll”. Vi hade sluppit många gruppvåldtäkter.

Mest uppenbart är förstås att Sverige inte hade stuckit ut vad gäller skjutningar och bombdåd i en internationell jämförelse. Vi hade sannolikt inte haft den sortens inhemska terrorism som gängkrigen i dag utgör.

Pengar är en sak, men de sociala och kulturella konsekvenserna av invandringspolitiken är i hög grad irreversibla. De går inte att sudda ut eller backa från. De har förändrat Sverige för alltid.

Vilka negativa effekter är det då vi kunnat förvänta oss med nollinvandring? Att asylinvandringen skulle bära upp välfärden är förstås mer av en (in)vandringssägen än något annat, men låt oss ändå vara generösa och gå sagoberättarna till mötes lite i denna. Anta att det faktiskt skulle påverka välfärden negativt om Sverige saknat en stor asylrelaterad invandring sedan 1990.

Om detta vore fallet, är det till att börja med inte alls fråga om en irreversibel situation. Bemanningen i välfärden går att lösa med kompetensinvandring. Det är inte omöjligt på något sätt att söka sjuksköterskor, läkare och annan vårdpersonal från andra länder. Förslagsvis närliggande sådana för att göra steget in så kort som möjligt.

Självfallet är det generellt sett enklare för en tysk sjuksköterska att göra sig anställningsbar i Sverige än det är för en somalisk dito. Utländsk kompetens skulle kunna lockas med goda villkor, och regioner och kommuner skulle behöva möta en brist med att höja attraktiviteten i bristyrkena. Det är inte direkt raketforskning det heller.

Ställda mot varandra, varför skulle någon föredra den förstnämnda (verkliga) situationen med problem som faktiskt går att lösa om de nu skulle uppstå? Självfallet kommer Sverige alltid behöva vara öppet för att ta emot kompetens utifrån när bristyrken skriker efter personal.

Asylinvandring från krigshärjade och sönderfallande stater i Mellanöstern är inte lösningen på en inhemsk personalbrist. Därför är det besynnerligt att Sverige agerat precis tvärtemot vad förnuftet säger: haft en hög asylinvandring och samtidigt kastat ut personer som försörjer sig själva och i vissa fall har en mycket efterfrågad kompetens.

Denna skadliga och ytterst besynnerliga ordning ligger alltjämt fast. Lagstiftarnas önskan att få till stånd en förändring verkar begränsad. Vi kan således konstatera att de problem som den förda politiken har skapat inte kommer försvinna eller ens minska i omfattning under överskådlig tid. Detta är en tung men likväl nödvändig insikt.