För inte så länge sedan debatterade Polisförbundets ordförande Lena Nitz med den vänsterpartistiska lokalpolitikern Veronica Stiernberg i Studio Ett angående att poliser som arbetar i det nybyggda polishuset i Rinkeby behöver poliseskort till arbetet.

Stiernberg kunde inte förstå varför. Hon uppmanade svensk polis att i stället fokusera på att ta itu med ”den strukturella rasismen” som hon ansåg finns i kåren. Här kunde man förvänta sig att Nitz skulle rycka ut och försvara sina medlemmar och kräva att Stiernberg underbygga sitt grundlösa påstående. Men icke. Hon lät det bero.

Detta är typiskt för samtidens debatt där identitära extremister, som är få till antalet men kaxiga och högljudda, tillåts sätta agendan. Konsekvensen blir att den identitära ideologin, som är ett av vår tids största hot mot västerlandets rättsordning och civilisation byggd på såväl vetenskap som flertusenåriga traditioner, kan flytta fram positionerna i hela samhället.

Identitetspolitiken sätter avtryck överallt. Företag och idrottsföreningar byter namn och logotyp för att tillmötesgå en liten och högljutt skränande grupp aktivister som bara ser hudfärg och rasistiska strukturer överallt.

Vi vet dock att revolutionen alltid äter sina egna barn, och nu är det dags för det politiskt korrekta och värdegrundscertifierade Sveriges Radio att få krav ställda på sig. 39 medarbetare kommer nämligen med bland annat följande krav:

  • En inventering av Sveriges Radios anställda för att fastställa hur många som har utländsk respektive utomeuropeisk bakgrund. Sedan en vidare inventering av hur många av dessa som är svarta/afrosvenska.
  • Att Sveriges Radio sätter upp ett långsiktigt mål, med december 2025 som riktmärke, att minst 25% av alla anställda ska ha utländsk bakgrund och minst 15% ska ha utomeuropeisk bakgrund. Särskilt fokus bör läggas på att öka andelen svarta anställda på företaget. (Gissa vilken hudfärg initiativtagaren har?)
  • En lönerevision där lönen på anställda med utländsk och utomeuropeisk bakgrund särredovisas och jämförs med den övriga gruppen. Oskäliga löneskillnader ska rättas till.
  • Att minst en rasifierad person med dokumenterad erfarenhet av att arbeta med dessa frågor rekryteras till den högsta ledningen.
  • Att chefer inom företaget utbildas i hur de ska ta hand om och stötta anställda som utsätts av rasism från kollegor, lyssnare och/eller publik.
  • Att hela företaget får en bred utbildning i rasismfrågor, om allt från strukturell sådan till mikroaggressioner.
  • Att Sveriges Radios grundläggande värden också implementeras i det journalistiska arbetet, med en tydlig plan för hur det ska genomsyra allt ifrån nyhetsvärdering till språkbruk.

Detta är bara ett utdrag av den långa kravlista som ställs från denna, ska påpekas, lilla grupp anställda (varav över hälften är anonyma). Självförtroendet går inte att ta miste på, och det är fullt begripligt nu när såväl företag som kommuner och även idrottsföreningar knäböjer för BLM. De stora medierna hakade genast på och gav uppropet maximal uppmärksamhet.

Kraven är som synes ideologiska och har väldigt lite med verklig antirasism eller likabehandling att göra. Detta är något annat. Kraven handlar om rasprofilering, etnisk kvotering och, givetvis, ”utbildning” i den rätta läran. Journalisterna ska även lära sig att använda rätt ord.

Grundtanken i den identitetspolitiska ideologin är att identitet styr oss som människor. Endast en svart person kan därför förstå andra svarta, vilket gör hudfärg, bakgrund och etnicitet till avgörande faktorer när det kommer till att välja rätt person för ett jobb som journalist.

Denna idé, att rastillhörighet styr vår förmåga att förstå och känna empati med andra människor, är djupt problematisk på flera plan. Dessutom torde den rent logiskt vederlägga föreställningen att en public service-journalists politiska sympatier inte påverkar rapporteringen.

SR-chefen Cilla Benkö är förstås obekväm i den här situationen, men hon menar bestämt att SR inte är ett rasistiskt företag. I ett uppenbart försök att blidka kritikerna slinter hon månne med tungan när hon utan omsvep medger att public service-bolaget redan i dag rekryterar utifrån kriterierna kön, etnicitet och bostadsort. Vilket torde vara olagligt.

Identitetspolitiken och hela wokekulturen som drar som en farsot över västerlandet är ett förbannat gift. De vänder upp och ned på den etablerade idén att det är utifrån människors gärningar, inte hur de ser ut, som vi bedömer dem.

Om detta gift får fortsätta spridas och ges ökat inflytande i våra samhällen, kommer inte bara konfliktnivån att öka. Utan även våldet.

Läs även:
Ilan Sadé: Den skadliga wokekulturen måste krossas