Just nu går en miniserie om rymdfärjan Challengers haveri på Netflix. Det var en olycka som hade kunnat undvikas. Problemen var kända och experter försökte vädra sin oro. Varning på varning ignorerades. I slutändan var det cheferna, inte experterna, som fattade beslutet att låta Challenger åka.

Serien fick mig att tänka på de svenska partiledardebatterna. De är lite som att titta på en inspelad olycka i ultrarapid. Man vet precis hur det kommer att gå och man kan inte göra någonting åt det.

Partiledarna pratar ofta mot bättre vetande. Redan i mitten av 90-talet var utvecklingen med växande utanförskap, segregation och parallella samhällsstrukturer kända för regering och riksdag. Kunskapen fanns även hos Socialdemokraterna, som själva vädrade denna oro men valde att ignorera varningarna.

Ingenting gjordes. Tvärtom fattades beslut som ökade den asylrelaterade invandringen till nya rekordnivåer samtidigt som välfärdssystemets portar stod vidöppna och människor som inte ens kunde svenska blev svenska medborgare på löpande band. Det politiska etablissemanget visste precis vad det gjorde. Alla varningar till trots skulle resan mot det mångkulturella samhället göras, kosta vad det kosta ville. Rymdfärjan skulle helt enkelt iväg.

Efter gårdagens debatt i SVT måste alla och envar fråga sig vad den här typen av tragiska skådespel egentligen tjänar för syfte. Inte en enda människa kan nämligen ha blivit klokare av att lyssna på åtta partiledare leverera inövade oneliners och floskler.

Ett grundläggande problem med dessa partiledardebatter är själva upplägget. Riksdagen har åtta partier nu, vilket gör att det blir väldigt lite tid till varje ämne och ännu mindre till respektive deltagare. Totalt får varje partiledare några replikskiften och maximalt drygt två minuter var. Detta vet de naturligtvis om, vilket gör att vi serveras inövade floskler i stället för väl underbyggda resonemang.

Den som till äventyrs följt någon riksdagsdebatt nyligen känner igen partiledarnas inlägg, nästan ordagrant. Här finns inget utrymme för spontanitet eller följdfrågor. De skulle faktiskt lika gärna ha kunnat ställa åtta datorskärmar med inspelade repliker mittemot varandra. Det hade dessutom varit coronasäkert.

Sveriges Radio frågade partiledarna efteråt vad de tyckte om debatten. Annie Lööf tyckte att det var en bra debatt. Stefan Löfven ansåg att den ”tydliggjorde skillnaderna” i svensk politik. Vad den gjorde för er vet jag inte, men för min del fungerar dessa debatter bara som mer bränsle på ett växande bål av förakt för den politiska klassen. Visst sades det vettiga saker här och var, men det hade vi även kunnat få höra om vi samlat ihop åtta slumpmässigt utvalda svenskar och bett dem diskutera samma ämnen. Onekligen säger det något om nivån på Sveriges politiska elit.

Vad fick då tittarna med sig från debatten? Jo, att Miljöpartiet anser att höjt underhållsstöd är ett sätt att stoppa gängkriminaliteten. Att statsministern är jättenöjd med att fängelserna är fulla (trots att antalet platser per capita sjunkit) och att polisutbildningen har vuxit (trots att 40 procent av platserna är tomma vid terminsstart). Verkligheten spelar ingen roll för S-ledaren, det är endast bilden av verkligheten som berör honom. Vi fick också veta att Jonas Sjöstedts hot om misstroende mot statsministern bara var varm luft, som om någon trott något annat.

Beträffande kampen mot segregationen och gängkriminaliteten påstod Per Bolund, som ett eko från debatterna inför valet 2014, att ”vi har lyckats förr och vi kan lyckas igen”. Vad är det vi har lyckats med? Bolund tog integrationen av Balkanflyktingar som exempel (åter igen: hej, 2014). Men problemen med segregation, utanförskap och kriminalitet växte ju sig starka under just dessa år. Att en minister står i en debatt och kallar detta för att lyckas är talande för vilket stolle-parti som MP är.

Trots att Bolunds utspel påminner oss om hur tokigt MP är, kan detta parti inte ensamt lastas för utvecklingen. Ansvaret delas brett mellan sju av riksdagens partier som i olika omgångar haft regeringsmakten eller samarbetat tätt med regeringen. De har fört en politik som har skapat dagens situation med laglösa områden, gängkriminalitet som letar sig ned i låg- och mellanstadiet samt en normlöshet som tillåter hot och våld mot allt från busschaufförer till bibliotekarier. Inte ens glassbilen undkommer denna utveckling.

Dagens partiledare är skolade i oneliners och floskler, tiosekundersinlägg och snabba men innehållslösa replikskiften. Ett förändrat upplägg i partiledardebatterna, hur välkommet det än vore, skulle inte förändra de grundläggande problemen med att såväl gårdagens som dagens politiker för en politik mot bättre vetande och sedan gömmer sig bakom ursäkter och floskler.

Vem som än vinner debatten heter förloraren Sverige.