Terrordåden i Frankrike duggar tätt. Bara någon vecka efter att en lärare halshuggits efter att i undervisningssyfte ha visat en teckning av profeten Muhammed (med erbjudandet att muslimer kunde slippa detta moment) slog terroristerna till igen. Denna gång var det tre personer inne i kyrkan Notre Dame de Nice som fick sätta livet till.

Det finns något särskilt gräsligt i att ge sig på människor som sitter och ber, helt försvarslösa, i en kyrka. Men islamismen och terrorismen tar naturligtvis inga sådana hänsyn.

Svenska Dagbladets Ivar Arpi har myntat begreppen skuggkalifat och ett mentalt kalifat som jag tycker fångar vår samtid förskräckande väl. Det brukar sägas att terrorns syfte är att skrämmas, men i grunden handlar det om mer än att bara göra oss rädda. Det handlar om underkastelse.

Sådan kan se ut på olika sätt. Vi kommer sannolikt inte få se några europeiska ledare deklarera att de kapitulerar för den islamistiska terrorismen eller wahabismen. Däremot är handlingar som bekant viktigare än ord, och genom en gradvis anpassning till situationen kan västvärlden sägas kapitulera. Om än ett steg i taget och aldrig uttalat.

Vi kan ta en liknelse med västs relation till Kina. Det land som sätter sig upp emot den kinesiska regimen på något sätt, må det vara genom att stänga ute kinesiska företag från den digitala infrastrukturen eller bara slå vakt om sina egna medborgares rättigheter när de kränkts av Kina, vet att det får direkta och tydliga konsekvenser. I synnerhet ekonomiska. Detta föder en tyst anpassning.

Liberalen Emmanuel Macron verkar inte ha några sådana avsikter när det kommer till islamismen. Han har tvärtom gått hårt åt det islamistiska giftet i det franska samhället, låtit stänga moskéer som sprider hat och konstaterat att Frankrike är under attack.

Problemet är att klockan redan är slagen. Frankrike har under lång tid haft en omfattande muslimsk invandring och extremistiska krafter har fått spridas fritt under toleransens paraply. Det går inte att önska bort dessa människor och idéer nu. De finns redan i landet, etablerade, redo att slå till mot det franska majoritetssamhället, mot kristna, mot alla som betraktas som ”otrogna”. Frankrike har en inre fiende att ta itu med.

Fler dåd kommer att inträffa. Fler oskyldiga kommer att slaktas i islams namn. Problemet är på inget sätt franskt. Hela Europa berörs av detta. Eller ska vi säga Väst- och Centraleuropa, ty problemet tycks av någon anledning synnerligen begränsat i Visegrad-länderna.

Muslimer i Frankrike sägs nu fråga sig om de någonsin kommer bli helt accepterade. Förutsättningen för detta är att de först och främst accepterar yttrande- och tryckfriheten i landet de bor i, som ger en tidning som Charlie Hebdo rätten att driva med både religioner, dess symboler och ledare. Om de inte accepterar detta, om de drar ut i ett krig mot dessa fundamentala rättigheter, är Frankrike helt enkelt inte rätt land för dem. Det finns stater utan vare sig demokrati eller yttrandefrihet om det passar dem bättre.

Tillbaka till den tysta acceptansen. Reaktionerna från det officiella Sverige på de fasansfulla dåden i Frankrike har varit få och knapphändiga. Stefan Löfven gjorde en trött uppdatering på Facebook. Men diskussionen om islams kompatibilitet med västvärldens demokratisyn har förstås förts livligt ändå.

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö twittrar att ”Sverige är en demokrati baserad på individuella rättigheter där ingen kultur ”bestämmer” över någon annan.” Det är ett uttalande som både känns väldigt typiskt för den form av kulturrelativism som präglat svensk politik under lång tid.

Samtidigt är det ett heltossigt påstående av statsvetaren. Menar han att kultur som företeelse är något skilt från ett lands lagstiftning? Att kultur endast har med traditioner och sedvänjor att göra?

Nej, han menar att rättigheter är individuella, inte kollektiva. Något få ifrågasätter. Men detta simpla konstaterande löser ju inte de uppenbara konflikter som uppstår i ett mångkulturellt samhälle där majoriteten i decennier har dikterats att hymla med och nästan skämmas över sin kultur vilket lett till att minoriteter flyttat fram positioner och börjat ställa krav på majoritetens anpassning.

Det finns något samtida postmodernt över Johansson Heinös resonemang. Att det är individer och inte grupper som har rättigheter är en sak, men detta innebär ju inte att det inte finns gruppbeteenden, att alla beteenden är strikt individuella som sker utan en kontext och att det således inte går att kritisera en kultur.

Att liberalismen och värderelativismen så ofta gör armkrok kan tyckas en smula förbryllande. Men det är i ljuset av denna symbios som de återkommande ”detta ha inget med islam/religion att göra” efter varje islamistiskt terrordåd ska ses. Det är alltid individer som begår brotten, heter det.

Intressant nog brukar personer som påstår detta ofta ha strukturella förklaringar till andra fenomen. Då är individen plötsligt ointressant.

Västeuropa står inför en strid nu. Ska vi försvara de ideal på vilka våra demokratier är byggda eller ska vi ge efter för islamister? Frågan kan tyckas retorisk, men var ser ni det politiska och folkliga engagemanget för yttrande- och tryckfriheten utanför Frankrike?

Ett misslyckat polisingripande i USA ledde till stora demonstrationer i Sverige. När helt vanliga människor får halsen avskuren av islamister på betydligt närmre håll sägs inte ett knyst. Tro inte att någon svensk tidning skulle våga stå upp för yttrandefriheten genom att publicera Muhammedkarikatyrer i detta läge.

Detta är också ett tecken på anpassning, på ett mentalt kalifat.