Snart är det presidentval i USA. Donald Trump eller Joe Biden kommer fira på valnatten. Det är inget jätteroligt val amerikanerna ställs inför, men de får skylla sig själva när de gång efter annan väljer bort de bättre kandidaterna.

Jag har påpekat det förr, men det kan sägas igen: Donald Trump är inte en personlig favorit. Han är alldeles för ”unhinged” för det. Med detta sagt är han det mindre dåliga valet i november, och faktum är att Trump gjort mer för världsfreden än många andra amerikanska presidenter.

Trumps försök att tala Nordkorea tillrätta genom respektfulla samtal öga mot öga var måhända naiva, men ansvaret för att den stalinistiska regimen valde att fortsätta sitt kärnvapenprogram i stället för att ta en utsträckt amerikansk hand vilar helt och hållet i Kims händer.

Donald Trump har i stället lyckats med något annat: normalisering i arabvärldens relationer med Israel. Bahrain och Förenade Arabemiraten skrev för en tid sedan ett avtal med Israel med syftet att normalisera relationerna genom att erkänna den israeliska staten.

Givet de mångåriga motsättningarna mellan arabvärlden och Israel var det en stor händelse. Historisk. Men inte för alla. I Israelfientliga svenska medier suras det. Det tog antagligen en stund för public service att hitta en negativ vinkel, men skam den som ger sig.

TT lyckades, och resten kunde följa efter (många mediers nyhetsbevakning består nämligen i att de kopierar TT). De tog avstamp i den korrupta palestinska myndighetens perspektiv, nämligen att avtalet är ett ”farligt svek”.

Det är förstås bara ett exempel av många. Den som gjorde till sin livsuppgift att samla liknande vinklingar från Sveriges Radio och SVT skulle kunna uppvisa ett digert register. Bara häromdagen var det dags igen.

Vänsterpartiets hot om en misstroendeförklaring mot Stefan Löfven (som snart fick stöd av M, KD och SD) beskrevs av politikreportern Elisabeth Marmorstein som en ”risk för extraval”. Vissa av oss skulle kalla det för en chans, en möjlighet. Men en påstått neutral politikreporter på landets tvångsfinansierade statsmedier borde hålla sig för god för någotdera.

De anstränger sig verkligen för att verka neutrala, de public service-anställda. Det måste vara jobbigt att låtsas hela tiden. Att gå till jobbet och inte kunna vara ärlig i sitt uppsåt. Men det skiner igenom gång på gång. I allt som handlar om USA och Mellanöstern är det generande tydligt, men det gäller även inrikesrapporteringen.

Att public service skulle vara vänster förnekas ihärdigt av inte bara public service själva utan också av den politiska vänstern. Mätningar visade att public service missgynnade regeringen i rapporteringen inför senaste valet, brukar vissa påpeka. Att en regering granskas lite mer än oppositionen är emellertid kutym. Därtill handlar det förstås om hur man mäter sådant.

Främst skulle jag säga att partiskheten består i de nyhetsvärderingar som görs, vad som över huvud taget anses vara en nyhet, men naturligtvis även hur den nyheten presenteras. Därmed handlar det även i hög grad om vad som inte sägs. Vad som aldrig ens blir en nyhet.

Tidigare kunde den som skydde allt vad public service heter åtminstone genomföra en liten protest genom att vägra betala den så kallade TV-avgiften. Nu dras den på skatten, något som borgerligheten blint medverkade till. Därmed tvingas de flesta betala för eländet.

Socialdemokraterna vill till och med grundlagsskydda regimmedierna. Många gillar den tanken, inte minst public service själva eftersom de helt ogenerat ser sig som en grundbult i den svenska demokratin.

Där är vi inte än, men för public service spelar det i realiteten ingen större roll. Mångmiljardfinansieringen är säkrad. Allt kan således fortsätta som förr. Ostört. Riskfritt. Frågan om vilken kvalitet som borde kunna köpas för dessa miljarder tycks inte längre relevant.

Att Löfven åker ur Rosenbad är en risk, enligt SVT.
Rubriken ändrades snart, men då hade jag redan tagit en skärmdump.