Jag undrar ibland vilken vision landets ledargarnityr haft och har. Oavsett partitillhörighet har de styrt skutan i en ganska bestämd riktning under 30 års tid.

Regeringsskiften har visserligen inneburit förändringar på vissa områden – skattepolitiken, arbetsmarknadspolitiken, energipolitiken och en del annat. Överlag har dock kursen legat fast: mångkultur, bidragslinje, nedmontering av vår gemensamma historia och allt under ljudet av en sorts meditativ hissmusik.

Väldigt mycket är onekligen bättre i dag än när mina föräldrar var unga. Gamla statliga monopol har försvunnit, den statliga censuren likaså (men vi återkommer till vad den ersätts med) och valfriheten för medborgarna har mångfaldigats.

Men det är också något som har gått förlorat. Det brukar ibland sägas att Sveriges oskuld gick förlorad när Olof Palme mördades. Jag tror att det var en mer stegvis process än så.

Respekten för äldre har gradvis eroderats. I dag ses de personer som byggt landet mest som en belastning, och i pandemins inledning upplevde många över 70 att de fick onda ögat så fort de gick utanför dörren. Det blev en absurd stigmatisering av en hel grupp människor i vilken vissa var hur friska som helst.

Detsamma kan sägas om den bristande respekten för vår historia, och det märks kanske mest konkret sten för sten. Medan det vid nyproduktion tas större hänsyn till områdets historia när det byggs i Polen och Tyskland tycks strävan i Sverige vara att radera densamma med så monstruösa projekt som möjligt. Arkitekturen blir en spegling av den ”progressiva” samtiden (men detta har pågått i 50 år, endast graden av missbildning har varierat).

Var är den positiva visionen för Sverige? Vilka krafter kan prestera en floskelfri och nykter sådan ens under pistolhot? Vissa skulle kanske invända att sittande regim faktiskt har en vision och att det är den vi ser realiseras utanför våra fönster varje dag.

I någon mån stämmer det, men jag tror att vi tillskriver politikerna en alltför stor planeringsförmåga om vi tror att de lagt en sorts detaljplan för samhällsutvecklingen de senaste tre decennierna. Politik är en alldeles för ad hoc verksamhet för det, styrd av personlighet, nycker, opinionsvindar och initiativ underifrån.

Censuren, ja. Den statliga filmcensuren upphörde när Statliga biografbyrån drog in klövarna 2010. Men sedan dess har nöjes- och kommunikationslandskapet förändrats drastiskt. I dag övervakas vi snarare av ett fåtal amerikanska techgiganter när vi kommunicerar i deras kanaler. Censuren har privatiserats.

Därtill har vi massövervakningen, en fråga som hänger tätt ihop med digitaliseringen av våra samhällen men som knappt uppmärksammas längre. Frågan fick stor uppmärksamhet när riksdagen skulle rösta om FRA-lagen 2008 och blev en global angelägenhet efter Snowdens läckor 2013.

Sedan dess har dessa frågor, som är grundläggande mänskliga värden som integritet, anonymitet och rätten till ett privatliv, oväntat snabbt fallit i total glömska. I dag tävlar politikerna om vem som snabbast och kraftfullast kan bygga ut övervakningsstaten. Inte bara mot de kriminella utan mot oss alla. Det är anmärkningsvärt att så få bryr sig.

Jag betraktar samhällsutvecklingen och slås av en ökad respektlöshet, mot alla sorters auktoriteter, och en gränslöshet som kanske saknar motstycke i jämförbara länder.

Sverige har blivit ett land där hela bostadsområden hålls i skräck av barn som inte ens nått tonåren, där lärare hotas med våldtäkt av 10-åringar och där kvinnor blivit lovligt byte när de är ute ensamma i mörkret. Hur judars vardag ser ut i valda delar av landet ska vi inte ens tala om. Det är oerhört sorgesamt.

Jag tror att många kan enas i känslan att något har gått förlorat i Sverige och att detta aldrig kommer åter. Framför allt är det en avsaknad av trygghet och sammanhang men också av begriplighet och logik.

Det behöver inte finnas en framstegsfientlighet i denna känsla, snarare rör det sig om en önskan om en utveckling som tar hänsyn till faktiska omständigheter när den tar sikte mot framtiden och som respekterar alla som en gång byggde landet.

I grunden handlar det således om den klassiska balansen mellan konservatism och mer liberala tendenser, om att vårda det existerande och samtidigt lyckas utveckla det. Respektfullt och med tydliga konsekvensanalyser. Man river inte ett hus utan att ha en plan för hur det ska byggas upp igen.

Den politiska kraft som lyckas attrahera den förmodligen ganska stora grupp väljare som går och bär på denna känsla har borde ha goda chanser till framgång.

Det är första advent och tanken är nu att vi ska börja ladda upp inför julen. I år blir den annorlunda för många. Förändrad. Precis som landet vi firar den i.

Läs även:
HAX