År 2020 kommer bli hågkommet som ett riktigt skitår. Det var året när alla problem vi tampas med i Sverige förvärrades. Det var året när coronan slog till och lamslog ekonomier, satte människor i husarrest och fick livsverk att falla samman.

Fram till mars i år var 2020 ett ganska normalt år i Sverige. Det var skjutningar och explosioner, stigande arbetslöshet och bråk om januariavtalet som tog plats i debatten. Covid-19 kom sedan att förändra dagordningen fullständigt. Gamla problem försvann givetvis inte, de fick bara inte lika mycket uppmärksamhet under en tid.

Till en början slöt väljarna upp bakom regeringen och statsministern, vars förtroende sköt i höjden. Månne en ovan känsla för en pladdrande floskelgenerator som Löfven. Men redan efter några månader var svenska folkets tålamod med den sittande regeringen slut. Folk började se ljuset i coronatunneln och mindes att inget av de problem vi diskuterade så sent som i vintras hade kommit närmare en lösning.

Sedan kom hösten och allt började om igen. Förutom att Socialdemokraterna och regeringschefen denna gång inte alls åtnjöt samma förtroendesiffror. Det gäller för övrigt även Folkhälsomyndigheten.

Människor är trötta på restriktioner, less på att allt som är roligt är endera inställt eller kraftigt begränsat. Jag tänkte häromdagen att det måste vara så här det är att leva i en auktoritär stat: en oansvarig regering, medier som inte granskar den, begränsad rörelsefrihet för befolkningen och där all underhållning är antingen förbjuden eller strikt reglerad.

Det gick inte att ta miste på hur glada och morska politikerna var i början när de fick möjlighet att spela rollen som folkets ansvarstagande ledare. Att betyda något! Så känner de kanske fortfarande, men många är som sagt trötta nu. Evinnerligt less på allt.

Att restriktioner behövs förstår alla. Sverige har mångdubbelt fler döda i pandemin än våra jämförbara grannländer. Precis som vi har mångdubbelt fler skjutningar och sprängningar och asylsökande.

Många restriktioner tycks dock vara mest för syns skull. Vi trängs i köpcentrum men får inte se på fotboll tillsammans. På arbetsplatser hålls gemensamma fikapauser medan möten måste hållas digitalt. Många lyder blint medan andra kämpar med att försöka få ihop logiken i alla påbud, vilket inte är det enklaste.

Mitt i allt detta skickar regeringen ut förslaget om familjevecka på remiss. Frånvaron av markkontakt är ofattbar. Förmågan att prioritera det viktigaste finns inte där ens i en pågående pandemi. Det är ännu en påminnelse om hur samhällsfarlig denna regering är.

Slutligen har vi det amerikanska presidentvalet. Det är inget roligt val det amerikanska folket har ställts inför: Karlsson på taket eller Skeletor. Just nu tyder det mesta på att Donald Trump, visserligen med en oerhört knapp marginal, förlorat kampen om Vita huset och att benranglet segrat.

Även detta kan i hög grad tillskrivas covid-19, som rivit sår i den amerikanska ekonomin precis som alla andra länders ekonomier. Många tycks ense om att den sittande presidenten utan större svårigheter hade vunnit om valet hållits före coronautbrottet. Pandemin ritade om spelplanen fullständigt.

Vad valresultatet kommer betyda för världens viktigaste ekonomi återstår att se, men vi ska minnas att det är en ledare vars parti sett mellan fingrarna på vandalism och på lokal nivå kämpat för att nedmontera våldsmonopolet som nu verkar ta över. Om det ens var möjligt blev 2020 just ännu dystrare.