”Vi har misslyckats”. Kung Carl XVI Gustafs uttalande har väckt uppmärksamhet. Många tolkar det som en direkt kritik av regeringen, andra som ett självklart konstaterande efter döden på landets äldreboenden.

Oavsett hur man ser på statschefens ord, är det befriande att någon faktiskt säger som det är. Ett misslyckande ska som bekant kallas ett misslyckande.

Dessvärre styrs Sverige av regering som har byggt upp en verklighetsbild som säger att alla samhällsproblem är tidigare borgerliga regeringars fel. Detta perspektiv återkommer ständigt, i allt från bostadspolitik till kriminalpolitik och hela migrationspolitiken.

Att en sådan regering saknar förmåga att erkänna egna misstag under en pågående pandemi är således helt logiskt. Denna brist på ödmjukhet har varit uppenbar från både regeringen och dess expertmyndighet Folkhälsomyndigheten ända sedan i mars.

Trots att den svenska strategin redan från start avvikit från de flesta andra jämförbara länders har kritik och ifrågasättanden viftats bort. I våras fanns det en illa dold kaxighet i regeringens och FHM:s framträdanden. Det talades med illa dold stolthet om ”den svenska modellen”. När andra länder stängde ned höll vi öppet.

När dödstalen började sticka iväg och de kritiska frågorna blev alltfler på de talrika presskonferenserna gömde sig regeringen bakom sin expertmyndighet. I Sverige lyssnar vi på experterna, var budskapet. Underförstått att i andra länder skjuter politikerna från höften. Populister!

I september, efter en lugn sommar, uttalade sig statsepidemiolog Anders Tegnell i fransk TV. Att Sverige haft få sjukhusinläggningar och få dödsfall de senaste månaderna visar att det inte var den svenska strategin som orsakade Sveriges många döda i covid-19 under våren, konstaterade han.

Kaxigt, åter igen. För under hösten tog allt fart igen, här precis som i andra delar av Europa. Läget nu är riktigt allvarligt, värre än vad vi hade hoppats efter en så lugn sommar.

Att peka ut den svenska strategin som huvudskälet till den stora smittspridningen är enkelt, men sanningen är förmodligen mer komplicerad än så. Även länder som haft lockdowns har drabbats hårt av den andra vågen. Storbritannien, exempelvis. Ingen begär heller att politiker ska kunna se in i framtiden och vidta exakt rätt åtgärder i alla lägen.

Nej, det är framför allt den ständigt närvarande kaxigheten från regeringen och Folkhälsomyndigheten som retar mig till vansinne. Det går inte komma ifrån misstanken att FHM värnat sin prestige framför att prestigelöst och professionellt omvärdera gamla ståndpunkter. Det tog tio månader för myndigheten att medge att munskydd faktiskt kan ha en poäng.

Vi har med all sannolikhet passerat 8 000 döda nu. Den coronakommission som tillsattes den 1 juli har i sitt delbetänkande riktat stenhård kritik mot både regeringen och regionerna. Det kommer finnas mycket att diskutera under åren fram till valet.

Alla partier kommer försöka spinna kommissionens kritik utifrån sina egna käpphästar. Vänstern har redan satt fokus på äldrevården och de privata vårdgivarna. Högern kommer fortsätta kritisera regeringen för att dra benen efter sig gällande nödvändig lagstiftning för att kunna stänga ned verksamheter med kort varsel.

Från att ha sagt att det räcker om en ny pandemilag är på plats till nästa sommar vill regeringen nu plötsligt försöka klubba den i riksdagen redan i mellandagarna. Ett halvår tidigare. Detta är symptomatiskt för regeringens coronahantering. Den är ryckig och lika feltajmad som en skidskytt med epilepsi.

Coronapandemin har precis som Estoniakatastrofen 1994 och tsunamin 2004 visat att svensk krisberedskap har enorma brister. Frågan är om tusentals döda kommer göra någon skillnad. Det vet vi först vid nästa kris, men tillåt mig tvivla. Regeringen har ju en familjevecka att införa.

Se även:
Kungaparet besöker Karolinska och ställer besvärande frågor om munskydd