”En råkonservativ berättelse”. Så beskrivs Ebba Buschs jultal på DN:s ledarsida. Talet är vare sig rått eller särskilt konservativt, men i det går Busch till angrepp mot sinnessvaga liberala ”reformer” i en tid när det som krävs är en stat som återtar sitt våldsmonopol. Givetvis blir den socialliberala ledarsidan upprörd.

I sitt tal kritiserade Busch ”Värnamoliberalismen”, som hon exemplifierar på följande sätt: ”Fler RUT-avdrag. Marknadshyra. LAS-reformer. Och slopad värnskatt. Käckt samlat under sloganen ”Framåt”. Det skapar väldigt lite frihet – när rätt och ordning saknas.”

Oavsett vad man har för inställning till sakfrågorna, är det onekligen intressanta prioriteringar i en tid när Sveriges våldsmonopol är på väg att bli ett våldsoligopol.

KD-ledarens kritik mot såväl centerliberalism som Bryssels bristande markkontakt har dock samma låga trovärdighet som partiets kritik mot ett public service de själva röstat för att skattefinansiera: KD ingick ju i en allians som drev just denna centerpolitik, och särskilt mycket relevant EU-kritik har vi inte heller hört från partiet.

Viss kritik mot kristdemokratisk skenhelighet är således befogad. Men Busch har rätt i att det finns blinda liberala fläckar, även om den kanske viktigaste inte rör människors gemenskapsbehov. Även liberaler inser vanligtvis vikten av någon sorts samhällskit (det finns givetvis undantag).

Det många liberaler har missat är emellertid hur viktig en gemensam kultur, traditioner och referensramar är. Jag hade själv svårt att ta till mig denna kunskap när det gällde migrationen.

Den allenarådande tesen i svensk politik har länge varit att den som invandrat och fått ett arbete, är integrerad. Vi vet att det är struntprat. Likväl är det fortsatt den idé som är förhärskande inom centerliberalismen. Medan Moderaterna och Kristdemokraterna börjat prata om anpassning till den svenska kulturen, håller C fast vid Värnamoliberalismen som en lysande integrationsstjärna. Månne är det inte så förvånande att det inom C avslöjats en del personer med islamistiska värderingar.

Parallellt med KD-ledarens kritik mot centerliberalismen läser vi också om Liberalernas vägval. Partiet hotas åter igen av utplåning och valet som måste fattas står mellan en moderat statsminister eller fortsatt sossestyre. Samma val som 2018, förvisso, men denna gång tycks frågan rent existentiell för partiet.

Det är den även för Sverige. Fortsatt sossestyre med stöd av centerliberaler och miljöpartister skulle nämligen cementera en redan förfärlig samhällsutveckling. En politik utan konsekvensanalys, alltid med ett självrättfärdigande hånleende. Om det inte redan är uppenbart att det nuvarande styret saknar förmåga att bryta utvecklingen vet jag inte vad mer som krävs.

Ja, vi skulle få fler RUT-avdrag. Det skulle bli ännu billigare att bygga verandor. Samtidigt skulle utvecklingen med gängkriminalitet som sliter bostadsområden och stadsdelar isär eskalera. Men det är det uppenbarligen värt för många.

God jul, god natt.