Donald Trump has left the building.

Trumps presidentskap är till ända och USA återgår nu till status quo med en man ur det politiska etablissemanget i Vita huset. Han har inte fått Nobels fredspris än, men det är väl bara en tidsfråga. För sin blotta existens.

Det är en fin och pampig process när en amerikansk president svärs in. Men denna gång lämnade den onekligen en mycket bitter eftersmak. Det vi såg var ett identitetspolitiskt spektakel. Jag vet inte hur många gånger det nämndes vilken etnicitet olika makthavare har. Som om detta i sig var en merit. Särskilt hjärtliga applåder fick naturligtvis Kamala Harris, som ensam prickar in en rad minoriteter. Så fungerar identitetspolitiken.

Nyhetsankarna på CNN skrattade när Trump lämnade Washington i Air Force One för sista gången, kallade senare Joe Biden för ”a beacon of hope” och mös ikapp under processen på Capitol Hill när Harris och Biden svors in. De glömde som vanligt vad journalistik är eller bör vara. Men det är som bekant länge sedan CNN var en seriös nyhetsförmedlare.

Det talades väldigt mycket om försoning och enighet. Biden själv återkom till detta flera gånger i sitt tal. Men märk väl: detta är en president som talade bakom barrikader, en nedstängd stad och 20 000 soldater. Detta var en elitens, inte en folkets röst.

Förhoppningarna tycks nästan matcha dem som fanns när Barack Obama svors in. Vi vet hur det gick då och kan nog redan nu gissa att inte heller Bidenadministrationen kommer infria dem. Den kommer inte ena landet. Den kommer inte överbrygga det gigantiska gapet och minska splittringen.

Vad händer med Trump nu? Det har spekulerats i att han ska starta ett nytt parti. Även om det är en intressant tanke är det en hel del som talar emot hans chanser. Inte minst det amerikanska valsystemet, men även hans ålder.

Bill Clinton kämpade för att hålla sig vaken under Bidens installationstal.