Vilket ansvar bär den svenska högern för händelserna i den amerikanska kongressen? Den frågan tycks uppta mycket tid på både DN:s och Aftonbladets ledarredaktioner och få många liberala skribenter att lägga pannan i djupa veck. Själva problemställningen är emellertid lika försåtlig som den är absurd.

Man kunde se det komma på långt håll: att somliga skulle använda stormningen av Kapitolium i Washington som slagträ i den svenska politiska debatten och driva sitt narrativ. Att de skulle försöka dra en röd linje mellan SD, Trump och vandalerna var lika säkert som Amen i kyrkan.

Tårgasen hade knappt hunnit skingras innan det hände. DN, Aftonbladet och allsköns skribenter på den liberala vänsterkanten vässade pennorna och offentliggjorde sina så kallade analyser för en otåligt väntande omvärld.

De högerdebattörer och politiker som nu får invektiv och sanslösa anklagelser kastade mot sig kallas för offerkoftor och anklagas för whataboutism när de försöker försvara sig. Hur försvarar man sig ens mot påståendet att man bär ett delansvar för händelser på andra sidan Atlanten?

Aftonbladets Anders Lindberg kallar SD för ”Trumps systerparti”, och genom detta egenpåhittade epitet kan Lindberg sedan leda i bevis att M och KD, som ju öppnat för visst samarbete med SD, krattar manegen för en nationalistisk revolution i Sverige. Kanske rent av en stormning av riksdagen? Kanske bäst att ta det säkra före det osäkra och rösta på S.

Erik Helmerson (DN) skriver om ”högerns inbördeskrig” och frågar sig ”vad krävs egentligen för att nyhögern ska ta förbehållslöst avstånd från extremisternas angrepp på demokratin?”

Vilken är då denna ”nyhöger”? Tidningen Bulletin, inte minst, och i synnerhet Ivar Arpi som hade mage att twittra att ”ingen, absolut ingen kan tro att detta leder till att några arga 20-åriga killar i mjukisbyxor som tar selfies snart tar makten i USA”.

Arpis poäng, som jag läser honom, var att den mobb som trängde sig in i den amerikanska kongressen inte utgjorde ett seriöst försök till statskupp. För detta korta enkla konstaterande blev Arpi måltavla för allsköns epitet och symbolen för en höger som ”ursäktar” det som hände. Trots att han naturligtvis inte alls gjort det.

Jens Liljestrand har skrivit en krönika, antingen full eller i vredesmod eller förmodligen både och, i vilken han kallar Arpi för  ”twittrande avfallskvarn”. Och så där fortsätter det. Vad socialisten Daniel Suhonen har skrivit behöver vi kanske inte ens ta upp, men han nämner naturligtvis 30-talet. Några andra referensramar har nämligen inte dagens vänster.

Detta sätt att resonera är inte alls nytt. Den evigt provokative Lindberg har ju liknat Ulf Kristersson vid Franz von Papen, underförstått att moderatledaren är beredd att släppa fram en ny Hitler. När det handlar om att klämma åt politiska motståndare finns inga anständighetens gränslinjer att vakta. Eftersom Lindberg & c/o anser sig stå på den goda sidan är alla påhopp och slag under bältet acceptabla.

Mitt i denna stormvind står Socialdemokraterna, regeringspartiet som vill utmåla sig som den trygga viken man kan söka sig till från ett stormigt hav, partiet som utan att rodna säger sig stå på ”rätt sida av historien”.

Partisekreteraren Lena Rådström Baastad gör ännu ett klassiskt övertramp i en debattartikel i vilken hon anklagar M och KD för att möjliggöra ett fascistiskt maktövertagande:

Attackerna på demokratin i USA och den förödande utvecklingen i det republikanska partiet tjänar som en varningsklocka för vad som kan stå på spel om vi skulle få en moderatledd högerkonservativ regering. Vi socialdemokrater är garanten för stabilitet, trygghet och ett starkt Sverige. Låt Sverige fortsatt stå på rätt sida om historien.

Om vi ska tro den socialdemokratiska partisekreteraren finns det bara ett sätt att stå upp för demokratin, och det är att rösta på S.

Inget av det som skrivits i de uppretade och känslomässiga texterna i DN, Aftonbladet och på andra håll är rimligt, vettigt eller ens en gnutta anständigt. Det är uppenbart att det finns ett narrativ sedan tidigare som dessa personer nu vill använda kongresshändelserna för att förstärka.

Det kan avslutningsvis nämnas att det amerikanska justitiedepartementet dragit tillbaka påståendet att vissa i mobben som äntrade kongressen planerade att döda och kidnappa folkvalda. Men vad spelar fakta för roll när man har så här roligt?