Internet är kanske den största revolutionen i mänsklighetens historia. Ändå är det lätt att glömma att det vi i dag känner som nätet inte är äldre än ungefär 25-30 år för den breda allmänheten.

Detta betyder att den som är i 20-årsåldern aldrig har upplevt en värld utan internet. För den som växer upp i dag är en ständigt uppkopplad värld en självklarhet. Försök att förklara hur det var för bara något decennium sedan och risken är stor att de över huvud taget inte förstår vad du säger.

Med denna revolution kom inte bara ökad frihet och ett demokratiserat samtal utan också nya maktcentra. Medan politiken famlade desperat i blindo och hanterade internet som en hal tvål den bara inte kunde få grepp om, passade ett antal privata företag på att skaffa sig både inflytande och makt.

Ett fåtal amerikanska IT-giganter har vuxit från hippa företag som erbjöd en tjänst som intresserade ett fåtal till att stå för själva infrastrukturen för hela vårt internet och den digitala kommunikationen, särskilt i sociala medier.

Den som försöker leva ett modernt liv utan Google, Apple, Microsoft och Facebook kommer snart upptäcka hur begränsat det blir. Det är lite som att bojkotta all elektronik som tillverkats i Flextronics fabriker: hart när omöjligt.

Google hade länge devisen ”Don’t be evil”. Hur det har gått med efterlevnaden är upp till var och en att avgöra, men faktum är att vi nu ser denna IT-gigant kroka arm med de övriga i ett försök att stampa ut oppositionella glödbäddar runt om på nätet.

Att Donald Trump kastats ut permanent från Twitter och stängts av från Facebook och Instagram är talande för den tid vi nu lever i och visar på faran i att låta ett antal privata företag diktera villkoren för vår privata kommunikation och, i förlängningen, vår förmåga att möjlighet att nå ut till andra människor med ett budskap.

Detta handlar emellertid inte bara eller ens främst om Trump. Det är nu länge sedan Milo Yiannopoulos kastades ut från Twitter och senast slog Facebook till mot Ron Paul, efter att denne skrivit en artikel kritisk mot ”big tech”. Ron Paul har knappast gjort sig känd som en hatare eller uppviglare.

Motargumentet brukar alltid vara att Twitter, Facebook med flera är privata företag med användarvillkor som de själva bestämmer över och alla användare måste följa. Den som inte gillar dem kan gå någon annanstans eller starta ett eget alternativ.

Även om det i grunden är sant har argumentet i takt med techbolagens växande globala makt förlorat i relevans och blivit närmast hypotetiskt. Ty det finns i stort sett ingen i dag som kan utmana en gigant som Facebook med flera miljarder användare. Parlers försök att agera alternativ till Twitter och Facebook är ett bevis för hur svårt det är.

När någon protesterar mot att oliktänkande kastas ut från sociala medier brukar näthatsargumentet komma i retur. ”Det är ingen mänsklig rättighet att sprida hat på nätet!” säger någon. ”Ska man verkligen få säga vad som helst online?” säger en annan.

Ja, allt som ligger inom lagens råmärken bör få yttras, är det rimligaste svaret. Yttrandefriheten är den kanske mest provocerande av fri- och rättigheter. Det är uppenbart att många inte pallar att stå upp för den när det bränner till, och i takt med att gränsen för vad som betraktas som näthat ständigt sänks och närmar sig den för rasism, blir det allt vanskligare att föra en meningsfull diskussion om yttrandefrihetens gränser.

I dag räcker det nämligen att någon fått mothugg för att denne ska gråta ut om ”näthat”. Det räcker att ifrågasätta det sunda i abort eller ifrågasätta Miljöpartiets klimatpolitik (”klimatförnekelse!”) för att hamna på någon sorts röd lista.

I takt med att internet värdegrundifieras, blir det allt svårare för oppositionella och alternativa röster att höras och synas. Jag bytte plattform efter att Google beslutat att börja censurera naket innehåll i Blogger. Inte för att jag planerade att posta nakenbilder på min blogg utan för att jag ansåg att det var mitt beslut, inte Googles.

Internet var tidernas frihetsrevolution. I dag är friheten på nätet satt under stark press. I Kina har den digitala diktaturen kommit som längst. Genom censur och att samla alla tänkbara tjänster i en app, WeChat, har regimen i Beijing skaffat sig närmast total kontroll på befolkningens förehavanden på nätet. Kina är i dag en fullfjädrad digital diktatur, och vi ska inte tro att västvärldens politiker inte sneglar på den med viss beundran.

Situationen i väst, med ett fåtal aktörer som bevisligen är på väg att bli värdegrundsaktörer, är inte fundamentalt annorlunda. Det finns all anledning att se på internets framtid med stor oro. När politiken och big tech går hand i hand står sig den enskilda användaren slätt.

Ibland tänker jag att den enda vägen framåt kanske skulle vara en differentierad upplevelse av internet redan i webbläsaren. Ponera att alla skulle få välja frihetsnivå i inställningarna: vill du ha ett fritt internet när du är online? Eller föredrar du en begränsad och något tillrättalagd form där avvikande röster X, Y och Z inte syns? Eller vill du ha en kinesisk variant där enbart regimmedia syns och hörs för maximal känsla av trygghet? Tänk barninställningar fast för vuxna. Många tycks behöva det.

Hur internets framtid ser ut vet jag inte. Men jag vet att striden om den står här och nu. Alla som bryr sig det minsta om ett fritt internet måste delta i den.

Internet i modern tappning.