Under söndagen ska Liberalerna, som har fått allt svårare att motivera sin existens för någon annan än sig själva, bestämma sig. Ska de stödja och medverka i en moderatledd regering med stöd av SD efter nästa val eller följa Centerpartiet och bli stödhjul åt Socialdemokraterna?

Klyschan i svensk politik är att allt i grunden handlar om värderingar. Det är inte riktigt sant. Sanningen är att den inte har varit värderingsstyrd på mycket länge. Det var inte för att Moderaternas förtroendevalda och väljare plötsligt bytt värderingar som M under Reinfeldt började omfamna fackförbunden och försvara den svenska modellen. Det kallas triangulering.

Ej heller hade Socialdemokraterna bytt värderingar när de plötsligt drog i nödbromsen under migrantkrisen 2015 och gick emot allt de sagt bara månader tidigare. Det kallas verklighetsanpassning (i full panik).

Medan partier triangulerar och taktiserar pågår verkligheten alltjämt där ute. Som jag påpekade i en text häromdagen styr trygghet valet av boende för 7 av 10 svenskar. Man flyr kort sagt till tryggare områden när otryggheten breder ut sig. Många vill inte bo nära ett så kallat utsatt område, sätta sina barn i kaotiska skolor eller behöva se sig över axeln om kvällarna.

Detta, en del av verkligheten i det nya Sverige, är en realitet samtidigt som Socialdemokraterna ägnar sig åt att utmåla den demokratiska oppositionen som ett hot mot demokratin, delvis i syfte att skrämma liberaler att stödja en framtida Kristersson-regering.

Det kan vara värt att minnas hur Stefan Löfven reagerade på att partiet lokalt spridit flagranta lögner om M och SD på arabiska i syfte att lura arabisktalande väljare. Löfven svarade med sitt patenterade ”fullständigt oacceptabelt” men tillade också att ”vi ska bedriva en valrörelse som är tuff i sak, men det ska vara en schysst valrörelse, vi ska inte sprida några lögner”. Om statsministern nu någonsin tyckt så har han definitivt ändrat sig.

I ett tal till sina partimedlemmar under gårdagen kallade Ulf Kristersson Socialdemokraterna för ”Smutskastningspartiet”. Det är väldigt uppenbart hur regeringspartiet tänker bedriva opinion fram till valet, och detta är i sin tur en indikation på hur valrörelsen kommer se ut. Oppositionen bör förbereda sig för detta, ty snacket om att negative campaigning inte fungerar i Sverige, att vi på något vis står över detta, är bara nys. Socialdemokraterna har ägnat sig åt det i decennier.

Vi bara måste tro att regeringens taktik inte kommer fungera den här gången. Att detta är ett desperat och slutkört maktpartis sista halmstrå, en sorts socialdemokratisk Ardenneroffensiv. Allt annat vore att acceptera att det inte går att åstadkomma en förändring, att allt hopp är förlorat.

Emellertid förutsätter detta att landets tre oppositionspartier kavlar upp ärmarna och bildar enad front mot smutskastningskampanjen, lögnerna och den historierevisionism som S ägnar sig åt. Detta samtidigt som de påpekar alla de flagranta brister och misslyckanden som vi bevittnat under Socialdemokraternas åtta år vid makten.

Det senare borde inte vara så svårt. Stefan Löfven använder samma exempel på regeringens framgångar i debatter i dag som han gjorde för två år sedan. Slutsatsen är enkel: absolut ingenting har gått i rätt riktning de senaste åren. Regeringen Löfven kan knappt själv förklara vad den har åstadkommit.

Människor är emellertid lättstyrda, känslor är flyktiga och stämningar kan lätt påverka hur vi upplever att vår situation är för tillfället. När landet går till val 2022 kan lättnaden över att pandemin är historia och en tillfällig minskning i antalet skjutningar tack vare den franska polisens insatser räcka för att många ska glömma regeringens alla försyndelser under två mandatperioder.

Det känns allt annat än roligt att sätta sitt hopp till M, KD och SD. Men hur vi än vrider och vänder på det kvarstår faktum: om vi ska bli av med Löfven är det dessa tre partier som måste göra det. Oavsett vilket beslut som Liberalerna fattar i regeringsfrågan.