”Skaffa tjockare hud.” Det var svaret som den homosexuella provokatören, debattören och Trumpsupportern Milo Yiannopoulos gav i en intervju för ett antal år sedan när han tillfrågades om vad personer som tyckte att de blev kränkta av andra skulle göra.

Poängen som Yiannopoulos ville göra var att man inte kan gå omkring och ta illa vid sig av allt man inte gillar hela tiden. Det kommer alltid finnas personer som tycker annorlunda, beter på ett sätt som du personligen ogillar och säger saker som du finner avskyvärda.

I Sverige och i stora delar av västvärlden ser vi i stället en rörelse som gör det motsatta: ger människor tunnare hud. Uppmanar dem att känna efter. Ta allt personligt. Vara självömkande.

Identitetspolitiken fostrar en ny generation individer som känner ”minoritetsstress”, letar ”mikroaggressioner” i vardagen och, naturligtvis, skyller egna tillkortakommanden på ”strukturer” som anses motarbeta dem.

Denna offerkultur kan med rätta kallas en industri. Människor försörjer sig på offerskap, vare sig det är som skribenter, forskare eller bidragskonsumenter av olika slag genom MUCF.

Genom att ständigt gå dessa idéer till mötes visar majoritetssamhället att tankegodset är accepterat, att offerskapet är på riktigt och att alla som inte kallar sig rasifierade och inte anser sig vara ett offer är skyldiga de andra något. Kanske genom att, som det miljöpartistiska språkröret Märta Stenevi uttryckte det härförleden, ”flytta på sig”.

Offerkulturen har till och med letat sig in i rättsstaten. Detta är oerhört allvarligt, men så ser verkligheten ut. Inte heller är det enbart fråga om att gangsteradvokater som Gabriel Barsoum använder sitt eget utseende som något slags identitetspolitiskt statement när han av polis ombeds visa legitimation. Hela det straffrättsliga systemet bygger på föreställningen att gärningsmannen är ett offer under omständigheterna, inte en person som agerar av egen vilja och som därigenom är ansvarig för sina handlingar.

Offerkulturen har blivit en del av statens blodomlopp och därifrån är det oerhört svårt att utplåna. Statens myndigheter har marinerats i detta tänkande.

I ett samtal på Riks om den svenska offerkulturen skiljer Malcom Kyeyune mellan två olika typer av offerskap: sådant som kommer uppifrån respektive underifrån. Jag tror att dessa två samverkar. Den genomsnittlige Ali som bor i Rinkeby har inte tillgång till de kanaler som krävs för att skapa ett slags offerdiskurs, detta sköts i stället uppifrån genom det offentligas finansiering och uppmuntran.

Däremot kan offerkulturen förstås odlas underifrån där egna misslyckanden i skolan och på arbets- och bostadsmarknaden bekvämt skylls på majoritetssamhället, polisen, skolan, rasistiska arbetsgivare och så vidare.

På längre sikt tror jag att denna utveckling är fullständigt förödande. Förödande för landet som sådant eftersom det föder konflikter som egentligen inte finns. Förödande för nya generationer eftersom de får veta att det inte är någon mening att anstränga sig om du har en viss hudfärg eller ursprung, hela systemet är ändå emot dig. Bättre då att sitta där och tycka synd om dig själv.

Identitetspolitiken och offerkulturen går hand i hand och kan vara det mest skadliga gift, det största hot, vi haft att bekämpa på flera decennier.