Medierna proklamerar att svenska folkets förtroende för socialminister Lena Hallengren ökar. Detta trots att hon skyllt alla tillkortakommanden på regionerna och fräckt avbrutit intervjuer. Men vad betyder egentligen dessa siffror?

Jo, som Johan Romin konstaterat har Novus frågat 1 044 personer med en svarsfrekvens på 59 procent. I reella termer handlar det om 18 fler svarande som anser att de har förtroende för socialministern jämfört med tidigare mätning. Att public service gör en stor grej av detta är antingen okunnigt eller försåtligt.

Om vi ska titta på hur verkligheten ser ut i stället. Vi har en regering och riksdag som inte ens klarar av den basala infrastrukturen som kännetecknar en välfungerande stat.

Ta landets infrastruktur, som försummats under lång tid. ”Vi vinner inga val på att satsa miljarder på väg- och tågnät”, har politikerna förmodligen resonerat och låtit dessa förfalla. Detsamma gäller elnätet, där effektbrist drabbar företag samtidigt som fungerande kärnreaktorer läggs ned och vanliga husägare dessutom skinnas genom en ockerliknande beskattning.

Eller den havererade bostadspolitiken, ett helt igenom politiskt skapat problem som drabbar unga och låginkomsttagare som behöver bostad och samtidigt gör andra kan bo billigt i innerstaden tack vare bruksvärdessystemet.

En skola som präglas av bristande disciplin, obefintlig lärarauktoritet och våld på en nivå där lärare blir spottade på och tvingas dölja sin judiska tro.

Ett försvar som nedmonterats av en enig riksdag under flera decennier och där samma partier nu insett att de måste rusta upp igen till enorma kostnader.

Ett rättsväsende som är politiserat, underdimensionerat och konstruerat för att i alla lägen ge gärningsmannen lägsta möjliga straff och brottsoffret minsta möjliga upprättelse.

Ett medialt etablissemang, den så kallade tredje statsmakten, som över huvud taget inte är intresserat av att granska den politiska makten på allvar utan tvärtom lever i symbios med den.

De genompolitiserade myndigheterna som ägnar sig åt ideologiproduktion och politisk propaganda i stället för att sakligt och plikttroget tjäna befolkningen.

En av de högsta arbetslöshetssiffrorna i EU och ett fortsatt gigantiskt sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikesfödda.

Ett pensionssystem som genom garantipension och äldreförsörjningsstöd möjliggör för invandrade pensionärer att få ut mer pengar varje månad än många svenskar som slitit i ett helt arbetsliv.

Ett Sverige sist-perspektiv i allt. Senaste exemplet är när biståndsminister Per Olsson Fridh (MP) vill skänka svenska vaccindoser till andra länder. Vilket för oss till det utbredda föraktet för det svenska, Sverige och svenskarna.

Ovanpå allt detta kan vi lägga det mångkulturella experiment som såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar har byggt. Det beskrivs som ”berikande” för samhället, något som sällan preciseras. Vilket går att förstå eftersom vi vet vad det innebär i praktiken: segregation, kulturella avarter, etniska konflikter, våld och otrygghet.

Allt ovanstående är blott några exempel, men det är komponenter i det jag många gånger tidigare kallat en dödlig cocktail som sliter landet itu.

Det saknas inte misslyckanden att klistra på såväl Socialdemokraterna som de borgerliga. Enligt Novus undersökning har 36 procent av de svarande förtroende för Stefan Löfven. Hur en enda människa kan ha förtroende för honom eller övriga i det politiska etablissemanget kommer alltid att övergå mitt förstånd.

Dessa partier har i decennier satt Sverige sist i sina prioriteringar. Många av dagens problem kan spåras till denna devis. Om de ändå hade mage att åtminstone skämmas lite.

Oberoende public service. Okunnigt eller försåtligt?