Sverige är fantastiskt på många sätt. Vårt rena vatten, vår vackra natur, vår historia och vår innovationskraft och flit är alltsammans sådant vi kan vara stolta över. Men mycket av det vi tagit för givet är borta eller på väg att försvinna. Likt en skövlad urskog är det sådant vi aldrig kommer få tillbaka.

Under veckan som gick presenterade Brottsförebyggande rådet en rapport som berättade det många redan visste eller länge har misstänkt: när det kommer till ökningen av skjutvapenvåld är Sverige helt unikt i Europa. Justerat för befolkningsmängd är Sverige Europamästare i dödligt skjutvapenvåld. Vi slår Baltikum, som länge legat högt, vi slår Sydeuropa. Vi slår hela Väst- och centraleuropa och utklassar våra nordiska grannländer.

Utvecklingen under de senaste 20 åren är fruktansvärd. Sverige har gått från ett av Europas tryggaste till ett av kontinentens farligaste länder. Samtidigt som det dödliga våldet har gått ned i hela Europa har våldet med vapen ökat radikalt i Sverige. Det går inte, som tidigare, att hävda att denna sorts våld inte drabbar tredje person. Vi har alltför många fasansfulla exempel på motsatsen. Detta angår oss alla.

I takt med att skjutningar och sprängningar eskalerat till historiskt höga nivåer i ett litet land som Sverige, har såväl politiker som medier ägnat utvecklingen allt större uppmärksamhet. Nu vill regeringen hävda att vändningen har kommit (trots att den påstått det förr), och mycket riktigt ser början av 2021 betydligt bättre ut med en markant minskning över hela landet.

Det är uppenbart att Mikael Damberg och regeringen vill sätta bilden av att den nu har lyckats vända utvecklingen. Sannolikt är detta en delvis valavgörande fråga och utifrån detta går det att förstå inrikesministerns vågade påstående.

Men även om det skulle stämma, betyder det inte att Sverige över en natt har blivit mycket tryggare för vanligt folk. Vi har fortfarande en rad andra bekymmer som påverkar människors vardag och som har vuxit fram under en längre tid. Vi har allvarliga problem i skolan, vi har 700 000 invandrare som inte klarar av att försörja sig själva, vi har parallella samhällsstrukturer och minoriteter som kräver majoritetsbefolkningens lydnad, vi har en importerad antisemitism som gör judars liv till ett helvete.

Gängkriminaliteten har sugit luften ur i stort sett all bevakning av andra samhällsproblem. Det är begripligt i så måtto att ett fenomen som är på väg att bli systemhotande måste hanteras först, men det gör också att bilden av brottsligheten som ”löst” kan börja sätta sig så fort vi får färre skjutningar. Andra samhällsproblem fortsätter att förvärras dag för dag. Detta är ganska typiskt för hur Sverige fungerar. Vi verkar endast kunna hantera ett problem i taget.

Vem som helst skulle förstås kunna hävda att med den remarkabelt usla utveckling vi haft skulle regeringen Löfven vara rökt, chanslös att bli återvald. Vilken väljare kan ge en sådan regering förnyat förtroende?

Frågan kompliceras av att ansvaret för detta haveri delas av de flesta av riksdagens partier. Det finns en begriplig förtroendeklyfta mellan väljarna och, exempelvis, de nya, tuffa Moderaterna. Nästan alla har medverkat till att skapa detta monster.

Nästa år kommer samma politiker från just de partier som bär ansvaret vädja om din röst än en gång. Likt en inställsam pyroman kommer de lova att släcka branden. Om du tror dem är du en del av problemet.

Stolt men inte nöjd?