Att det är fult att ljuga vet alla. Att göra det på sin egen rörelses stora dag är extra illa. När Stefan Löfven höll årets första majtal i digital form staplade han lögnerna på varandra. Att han gjorde det med den svenska fanan i stället för den röda som fond gjorde inte saken bättre.

En sådan lögn är att den rödgröna regeringen sedan tillträdet 2014 fört ”en konsekvent jobbpolitik”. Socialdemokraterna har inte fört en jobbpolitik värd namnet på flera decennier utan fokuserat på bidrag och ersättningar. Så även Löfvenregeringen. Det vet alla, även om Partiet fortsätter att envisas med att kalla sig ett arbetareparti.

Det blir också lite ironiskt när statsministern påstår att hans regering satsat på allt från cancervården till ambulanssjukvården och förlossningsvården samtidigt som hans socialminister aldrig försitter ett tillfälle att påpeka att sjukvården är regionernas ansvar, inte statens. När det uppstår kritik är regeringen alltid fri från ansvar.

En annan flitigt upprepad lögn är att Socialdemokraterna ärvde en ohållbar migrationspolitik. Detta har varit Löfvens mantra ända sedan 2015, såväl hemma som utomlands, och han upprepade den när han träffade Donald Trump i Vita huset 2018. Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson upprepar denna lögn i snart sagt varje migrationsdebatt, vilket numera fått Moderaterna att helt korrekt anklaga honom för historierevisionism.

Sanningen är förstås att S i opposition aldrig lade förslag om att skärpa migrationspolitiken när antalet asylsökande växte under Alliansens år vid makten. Vem som helst kan undersöka detta genom att gå tillbaka och se vilken politik partiet förde då.

Det som hände 2015 skakade om dem som trott att inga gränser fanns för det svenska mottagandet, alternativt att dessa gränser aldrig skulle utmanas tack vare Sveriges geografiska läge. Löfven såg det sannolikt inte komma.

När Löfven väl kommit till makten skapade han en rekordstor ministär med hittepåtitlar som framtidsminister och kunskapslyftsminister. Men någon integrationsminister syntes inte till, en indikation på hur lätt Löfven tog på det som i dag brukar kallas integrationsskulden. Inte för att integrationsministrar i tidigare regeringar gjort någon som helst nytta, tvärtom, men S och MP var över huvud taget inte förberedda på att behöva prata migrations- och integrationspolitik när de tog över Rosenbad.

En tredje uppenbar lögn är Socialdemokraternas falska motsättning mellan lägre skatter och bättre välfärd. Att lägre skatter skulle rasera den generella välfärden har varit partiets huvudparoll så länge jag kan minnas. Det kanske inte är så konstigt – ledaren för samarbetspartiet MP tror ju att makt är ett nollsummespel.

Kanske är S inte fullt lika uppe i det blå som MP. När inkomstskatterna sänktes under Alliansen kritiserades det kraftigt av S – men de har inte återställts under drygt sex års maktinnehav. Sin retorik till trots vet S att det finns skattesänkningar som faktiskt stimulerar ekonomin och ger högre skatteintäkter. Ändå lever den falska retoriken kvar. Ja, till och med efter att Löfven avskaffat värnskatten. (Lyssna gärna till denna gamla lördagsintervju med partisekreteraren Lena Rådström Bastaad där hon lämnas svarslös, 23:20 in.)

Låt oss slutligen återknyta till arbetsmarknaden och jobbpolitiken. Den socialdemokratiska partiledaren tillika statsministern har i flera år skrutit om hur många fler människor som kommit i arbete under hans tid vid makten. Han skryter fortfarande, trots att Sverige i dag har EU:s fjärde högsta arbetslöshet och att den är högre i dag än när Socialdemokraterna tog över regeringsmakten 2014.

Som motoffensiv mot kritiken har partiet lanserat begreppet ”arbetskraftsutbud”. Även om du är analfabet och sannolikt aldrig kommer ta dig längre än till Arbetsförmedlingens senaste sysselsättningskurs, ingår du i det så kallade arbetskraftsutbudet och är, i teorin, en presumtiv arbetstagare. Kanske ”en förtjänst för samhället lite längre fram”, för att citera statsministern i en gammal debatt om invandringen.

Redan Vilhelm Moberg konstaterade att socialdemokratin har två idéer: att vinna makten och att behålla den. För att uppnå detta är skamlöshet en avgörande faktor. Partiets företrädare måste klara av att stå för ett utstuderat och skamlöst hyckleri vid varje givet tillfälle. Det finns partiföreträdare som bemästrar denna konst bättre än andra.

Socialdemokratin är en lögnfabrik som förutsätter skamlöshet och orättfärdighet av sina företrädare. Endast den sortens politiker har rörelsen nytta av när maktinnehavet ska säkras.

Det finns därför ingen skam i kroppen på sådana som Stefan Löfven. Det är själva poängen. Och så länge svenska folket fortsätter att belöna detta beteende, kommer det naturligtvis att fortsätta.