Ett litet land i norr har alltid varit ett föremål för nyfikna blickar från omvärlden. Det har bland annat varit dess generella välfärdssystem, dess pittoreska trygghet, dess (åtminstone på ytan) sexliberala inställning som fascinerat andra länder.

I dag är Sverige ett annat land. Det var länge sedan hennes namn ärat flög över jorden, även om makthavarna försöker ge sken av att det är de som sätter tonen i såväl internationellt klimatarbete som polissamarbete.

I takt med stigande ålder är det kanske inte så konstruktivt men likväl oundvikligt att titta i backspegeln och jämföra dåtidens samhälle med det vi har i dag. Den största förändringen under min livstid är onekligen digitaliseringen. Internet har revolutionerat våra liv.

En annan förändring är desto dystrare. Den demografiska förändringen av Sverige på bara 20 år är remarkabel. Under blott två decennier har befolkningen vuxit med en miljon invånare. 2014 blev vi för första gången fler män än kvinnor i Sverige, och det beror inte på en våg av aborterade flickfoster utan på massinvandring av vuxna män.

På planeten Aftonbladet någonstans i Vintergatan.

Henrik Jönsson påpekade i en video att svenska pullfaktorer tycks locka till sig personer som redan är kriminella, vilket skulle vara åtminstone en delförklaring till invandrares överrepresentation i brott.

Det låter helt rimligt. Sverige är nämligen som en öppen famn för kriminella. Här är det möjligt att begå bidragsbedrägerier bara man ”på heder och samvete” lovar svenska myndigheter att man inte far med osanning i sin ansökan.

Här har vi så generösa ungdomsrabatter att även den som begår mord kan komma undan med några års ungdomsvård. Här är en grundsten i vår rättsskipning att domstolen ska söka undvika fängelse som påföljd. Och det kan rimligtvis inte finnas något annat land i världen som marknadsför sina bidrags- och ersättningssystem till omvärlden.

Därtill har Sverige blivit ett paradis för extremister som vill driva skola. Det är onekligen lite paradoxalt, ty samtidigt som vi har en politiskt beslutad läroplan som alla skolor ska följa, där såväl genus som anus ska lyftas i de flesta åldersgrupper, har alltså islamister och terrorsympatisörer kunnat driva skola i åratal utan att någon satt ned foten. Nu stängs två sådana skolor i Örebro efter att Säpo informerat om att barn där ”troligtvis” utsatts för radikalisering.

Denna fullkomliga aningslöshet minner om forna tider när Sverige var ett helt annat land, när folk sade ”konstapel” och barn pallade äpplen. Denna dubbelhet – å ena sidan naiva system och myndigheter som tror alla om gott och å andra sidan ett historiskt experiment med öppna gränser och välfärd till alla – är ett pålitligt recept för katastrof.

Någon, det vill säga den inhemska befolkningen, får alltid ta springnotan som regering och riksdag lämnat. Om så krävs via sina redan beskattade besparingar. De flesta verkar inte bry sig nämnvärt, så länge regeringen påstår att pengarna går till välfärden (detta breda begrepp) är det grönt ljus.

Att det är enkelt att köpa lojalitet hos de bidragsförsörjda är en sak, men att den arbetande delen av befolkningen ställer upp på att låta sina bankkonton länsas för att finansiera denna korrupta regims huvudlösa politik är lika anmärkningsvärt som det är dystert. Finns det över huvud taget några gränser för när gemene svensk har fått nog?

Givet var Sverige kom ifrån är det fiasko som svenska politiker orkestrerat de senaste 30 åren rent pyramidalt. Ändå går nu den sittande regeringen mot en trolig tredje mandatperiod, och inget riksdagsparti vill på allvar göra upp med orsakerna till eländet.

Var är den folkliga vreden?