Om någon till äventyrs trodde att sakpolitik är det som avhandlas i landets lagstiftande församling, tänk igen. Riksdagsarbetet handlar i hög grad om positionering och att följa praxis.

Sverigedemokraterna kastade en del av detta på ända efter sitt intåg 2010 genom att exempelvis rösta på andra partiers budgetar, vilket märkbart störde status quo-partierna. Så där gjorde man bara inte.

SD:s agerande gav emellertid konkreta resultat, bland annat föll regeringens budget. Genom att inte göra som man alltid har gjort, lyckades SD alltså fälla en dålig budget och få igenom en något bättre sådan. Två gånger.

Detta är värt att ha i åtanke nu när straffskärpningar är på tapeten. Moderaterna vill framstå som riksdagens främsta straffskärparparti. Men det klingar falskt, vilket den före detta SD-ledamoten Kent Ekeroth åskådliggjorde på Twitter häromdagen.

När regeringen lägger förslag om avskaffade straffrabatter för unga (eller snarare förändrade rabatter) och den moderate riksdagsledamoten Jan Ericson kritiserar dess senfärdighet i frågan, reser Ekeroth den relevanta motfrågan varför M röstade ned SD-ledamotens förslag tio år i rad.

Svaret? ”Det är så det fungerar.”

Jag tror att väljarna har ytterst begränsad förståelse för att ett förslag är sämre om det läggs av parti X än av parti Y eller om det ingår i budgetförslag A i stället för B.

Folkvaldas inställning borde rimligen vara att bra politik ska genomföras oavsett med vilkas röster det sker. Detta är numera Moderaternas officiella linje, men partiet har alltså bidragit till att försena möjliga förändringar på straffrättens område i tio års tid. Att nu komma och anklaga regeringen för senfärdighet skorrar väldigt falskt.

Benjamin Dousa, då MUF-ordförande, uttryckte konsekvenserna av detta beteende så här i valrörelsen 2018:

Jag träffade en libanesisk man när jag knackade dörr sista veckan i ett radhusområde i Akalla. Han höll med om 90 procent av det jag sa, men litade bara på M till 50 procent. Han höll med Sverigedemokraterna bara till 50 procent, men litade på dem till 100 procent. Han satte verkligen fingret på vad som varit vårt problem de senaste fyra åren. Folk höll med om ganska mycket, men undrade om de kunde lita på vad Ulf Kristersson sa.

Jag tror att Dousa fångade ett av Moderaternas huvudproblem då och att den saken inte har förändrats särskilt mycket sedan dess.

Nästan allt som M föreslår i dag som går i rätt riktning – oavsett om det handlar om en rimligare migrationspolitik, en bättre kriminalpolitik eller ett utbyggt militärt försvar – kan med rätta bemötas med frågan: ”Och varför gjorde ni inget av detta under era åtta år vid makten?”

Socialdemokraternas kritik mot Alliansregeringen är uttjatad vid det här laget, men i sak har justitieministern för ovanlighetens skull rätt när han ifrågasätter Moderaternas hårda tag-retorik givet att partiet drev en helt annan politik när de hade regeringsmakten.

Ulf Kristersson har ägnat större delen av sin partiledartid åt att försöka göra sitt parti trovärdigt igen. Det arbetet är långt ifrån avslutat och kommer bli en huvudvärk för M även i nästa års valrörelse.

Hur ”det funkar” enligt status quo-partiernas praxis är av underordnat intresse för de väljare som vill se verklig förändring i Sverige.

Ulf Kristersson brukar säga om regeringens politik att om den gör som den har gjort kommer det också gå som det har gått. Månne en devis för M själva att fundera lite över.