Ju högre moralisk svansföring du har, desto tyngre blir fallet när du avslöjas med att hyckla och bete dig illa. Men den som tillhör den officiella Värdegrunden kommer alltid klara sig betydligt bättre.

Förra hösten framkom att ”rektor Hamid”, Hamid Zafar, skrivit anonyma och grova inlägg om bland annat judar och homosexuella. Detta avslöjades året efter att han hållit ett omtyckt sommarprat i P1.

Inläggen var gamla, men de speglade en helt annat person med helt andra värderingar än vad Hamid Zafar gett uttryck för offentligt. Han tog själv avstånd och bad om ursäkt, men skiten hade redan träffat fläkten och utfallet var således oundvikligt.

Hamid Zafar kickades från Moderaternas idéprogramgrupp och blev avstängd från sitt arbete som barn- och utbildningschef. Han puttades ut i kylan och har inte synts eller hörts i offentligheten sedan dess.

Jag nämner detta därför att det är en direkt parallell till det senaste fallet: polisen Nadim Ghazale. Också han populär sommarpratare i P1. Också han prisad, omtyckt och omhuldad av både politiker och media.

Kort efter sommarpratet framkom att Ghazale så sent som 2014 och 2017 med grovt språkbruk twittrat hatiska inlägg om Sverigedemokraterna, men också kallat Israel för ”mänsklig cancer”.

När han avslöjas ber han precis som Zafar om ursäkt, men det finns en stor skillnad här: Ghazale får genast stöd från regeringshåll. Hatarna håller varandra om ryggen, och i en bisarr twist blir det kritikerna som kallas hatare.

Jag tycker absolut att folk bör få en andra chans, och jag är egentligen motståndare till den sortens deplattformering och social utfrysning som sker när vissa avslöjas med att ha trampat snett. Alla kan fela och vi bör ha en större tolerans för mänsklig svaghet, i synnerhet när det inte handlar om brottsliga handlingar.

I fallet med Hamid Zafar anser jag emellertid att konsekvenserna var oundvikliga (därmed inte sagt att han inte borde välkomnas tillbaka till offentligheten någon gång), och när det gäller Nadim Ghazale är det rätt uppenbart att han inte ångrar någonting på djupet.

Som en del av Värdegrunden kommer Ghazale klara sig fint. När landets justitieminister sätter sin ära (?) på spel och försvarar värdegrundspolisen i fråga, är saken i praktiken redan avgjord. Medströmsmedierna kommer inte ägna detta någon mer uppmärksamhet.

Som vanligt kan vi konstatera att övertramp av detta slag inte handlar om innehåll utan helt och hållet om avsändare. Att hetsa mot judar var förfärligt i fallet Zafar men värt ett ”stå på dig!” i fallet Ghazale. Så ser hyckleriet i svensk offentlighet ut.

När jag lyssnar på Nadim Ghazales sommarprat och läser hans gamla tweets är det uppenbart att han är en ganska vanlig, modern vänsterkille. De flesta markörerna finns där: Israelhatet, SD-hatet, identitetspolitiken (föraktet mot vita män), metoden att beskriva kritik som ”hat” samt den pliktskyldiga ursäkten som inte är vatten värd. Han vet att han inte behöver kräla i rännstenen för att få upprättelse. Han är redan inne.

Vid sidan om härsken ansjovis är det få saker som gör mig så genuint illamående som den hycklande svenska offentligheten.

Ghazale är polis, en företrädare för våldsmonopolet. Låt det sjunka in en stund.