När är gränsen nådd? När har svenska folket fått nog av den våldsspiral som sliter bostadsområden och lokalsamhällen i stycken?

Vissa trodde att smärtgränsen var nådd när en kvinna med ett spädbarn i famnen mördades på gatan en helt vanlig sommarförmiddag 2019. Andra gissade att mordet på en 12-åriga flicka vid en bensinstation 2020 var händelsen som skulle få politiker att förstå allvaret i vår samhällsutveckling.

Uppenbarligen var tiden inte kommen än. Politiker är proffs och vet hur de förväntas reagera. De fördömer, tar avstånd, använder kraftuttryck. Men allt fortsätter ändå som vanligt. Folk glömmer och går vidare.

Frågan nu är om ett polismord kan ändra på någonting. Jag har faktiskt inga sådana förhoppningar. Moderatledaren Ulf Kristersson hävdade visserligen att ingenting just nu är viktigare än att krossa den grova organiserade brottsligheten. Men han lyckas ju inte ens nå regeringsmakten, vilket gör att han kan tycka och säga vad som helst utan att det får någon effekt på utvecklingen.

Det som betyder något är vad den som lyckas bilda regering gör. Socialdemokraterna har blivit straffpopulister i sin retorik. Regeringen ska vara ”kompromisslös mot brottsligheten”, ”knäcka gängen” och så vidare. Men det är alltid, nästan utan undantag, justeringar på marginalen som de rödgröna lallarna lyckats åstadkomma.

Regeringen skryter gärna om sina satsningar på polisen. Men enligt en undersökning som Polisförbundet har gjort upplever två av tre poliser att polisens situation har förvärrats. Åtta av tio poliser i yttre tjänst uppger att de utsätts för hot och våld, och vi vet att svensk polis har väldigt begränsade befogenheter att försvara sig och upprätthålla sin auktoritet mot kriminella och drägg. Det är inte konstigt att många upplever att de kan bete sig hur som helst mot svenska poliser.

Det finns inga gränser för den grova kriminalitetens räckvidd eller brutalitet. Likaså finns det inga gränser för den sittande regeringens inkompetens. Att vi har oturen att drabbas av båda samtidigt är minst sagt bedrövligt. Men det går inte att komma ifrån att många uppenbarligen vill ha det så här. På annat sätt går det inte att tolka vare sig valresultat eller aktuella opinionsundersökningar.

Svenska väljare har i val efter val röstat för segregation, splittring, kriminalitet och en våldsspiral som gjort Sverige unikt i Europa. Dessa väljare kan säkert hävda att de inte begrep det första gången. Men om de fortsätter att rösta på just de partier som är ansvariga för denna förfärliga utveckling, är de i högsta grad medskyldiga.

Vi är många som är dödströtta på att höra ännu ett pliktskyldigt fördömande, ännu ett ”oacceptabelt”, från landets politiska ledning. Men vi är uppenbarligen inte tillräckligt många.

Hoppet om en förändring är på väg att sina.