Just nu sker något historiskt. Kubaner går ut på gatorna och protesterar mot regimen. Kräver frihet. Häcklar kommunismen och regeringen. De visar samma mod och beslutsamhet som belarusierna, och kommer sannolikt mötas av samma repression och våld samtidigt som omvärlden tittar på.

Även om situationen i Sverige inte går att jämföra med den som kubanerna genomlider, finns det skäl att fråga sig hur stora våra problem måste bli innan folk protesterar på gator och torg. Inte ens en pandemisk ökning av dödsskjutningar och sprängningar har satt några större spår i folkopinionen.

Jag växte upp under en tid då Socialdemokraterna satt tryggt vid makten och den borgerliga oppositionen drev frihetsfrågor. Sänkta skatter. Större frihet för barnfamiljer och enskilda individer. Avskaffade monopol. Ja, Moderaterna drev till och med sänkt bensinskatt.

Det känns som en evighet sedan. Ett samhälle kräver visserligen alltid svar på sina mest aktuella och akuta problem, och Ulf Kristerssons approach är att släppa allt som inte är akut och prioritera kriminaliteten och annan migrationsrelaterad problematik.

Det är förmodligen ganska klokt, åtminstone rent taktiskt. Politiken kan inte göra allting samtidigt, se bara på den nuvarande som både ska ”knäcka gängen” och satsa på familjevecka. Samtidigt går det inte att komma ifrån att frihetsfrågorna helt hamnat i skymundan i takt med att politiken tvingats gå i repressiv riktning.

Sverige är inte i mindre behov av frihetsreformer i dag än för 15 år sedan. Men det saknas ett folkligt tryck i dessa frågor, vilket gör att inte heller partipolitiken bryr sig. Massövervakningsdebatten är förlorad sedan länge, och få föreslår en reformering av hela välfärdsstaten eller en rensning i myndighetsträsket.

Nej, nu är det trygghetsfrågorna som står i centrum, och gissa om detta kommer utnyttjas av alla krafter som vill expandera statens makt och den ofantliga sektorns omfång.

Men Centerpartiet då, säger du. Centerpartistisk frihet är emellertid något av en chimär. Partiet vurmar för öppenhet och skatteavdrag, men i realiteten betalas såväl deras migrationsvänliga linje som RUT- och ROT-avdragen av skattebetalarna. Det är inte frihet.

Frihetsfrågorna har kommit att betraktas som en lyx vi inte kan kosta på oss så länge vi har akuta problem med systemhotande kriminalitet. Det är i någon mån begripligt, men samtidigt fel. Även om hårda prioriteringar krävs just nu behöver rättstrygghet inte stå i kontrast till frihetsfrågor för vanligt folk.

En rättsstat måste alltid balansera statens skyldighet att skydda sin befolkning med folkets rätt till frihet och att slippa bli övervakad och utsatt för kränkningar i trygghetens namn. Detta perspektiv saknas helt i debatten just nu.

Det ”starka samhälle” som Stefan Löfven och Socialdemokraterna talar om har inget att göra med en stark och välfungerande kärna utan handlar naturligtvis om att expandera statens inflytande i och makt över människors liv. Överallt. Tillvänjningen för varje ny lag, varje ny reglering, går snabbt i trygghetsnarkomanernas land.

Du kan känna dig hur trygg som helst, men saknar du frihet betyder denna trygghet i slutändan ganska lite. Därför får vi aldrig förlora frihetsperspektivet. Politikens logik är att alltid expandera den egna makten via staten, och så har skett under såväl blågröna som rödgröna regeringar. Det är emellertid endast möjligt så länge väljarna tillåter det.

Just nu genomgår frihetsfrågorna ett slags lågkonjunktur. När de åter blir aktuella finns det förmodligen mer att göra än på flera decennier, ty när det socialdemokratiska ”starka samhället” är byggt behövs det någon som utmanar den där starka staten igen.