Vi hör det hela tiden. ”Vi måste stå upp för det öppna samhället!” Det har blivit ett slags mantra. Ibland används ett annat begrepp för detta så kallade öppna samhälle – ”den liberala demokratin”. Men vad är egentligen detta, och hur vet vi ens att den är värd att försvara?

Sverige är en parlamentarisk demokrati. Vi väljer våra företrädare till parlamentet vart fjärde år men röstar också till kommunen och regionen. Ovanpå allt detta har vi emellertid skett en dramatisk förändring under de senaste 25 åren – EU.

Sedan det svenska EU-inträdet har alltmer av de folkvaldas makt och inflytande outsourcats till Bryssel. En mycket stor del av svensk lagstiftning går att härröra till EU, och eftersom den enda representativa delen av EU-systemet – parlamentet – saknar lagstiftningsmakt är det i realiteten så att det är beslut som fattas av personer vi inte kan utkräva ansvar av som blir lag i Sverige.

Denna (o)demokratiska häxbrygd är numera inbakad (och grundlagsskyddad, märk väl) i den så kallade liberala svenska demokratin. Alltmer av det nationella parlamentets makt flyttas centralt till EU. Riksdagen blir alltså stegvis en sorts pappersparlament som endast beslutar om sådant det är ålagt att klubba igenom.

I den liberala demokratin ingår även tydliga begränsningar i yttrandefriheten. Sverige har gått längre än vissa andra länder genom en lag mot hets mot folkgrupp, som funnits i snart 20 år.

Att uttrycka sig förklenande om vissa grupper kan utgöra hets och leda till påföljd. Ett antal pastorer har åtalats och dömts i tingsrätten för sina uttalanden om homosexuella (ett av de mest kända fallen var pastorn Åke Green, som däremot friades i både hovrätt och HD).

Fällande domar har vi sett mot bland andra en person som bloggat att vita är mer intelligenta än svarta och en 72-årig kvinna som på Facebook uttryckt sig nedlåtande om en viss nationalitet och etnicitet. Noteras kan att det inte anses hets att uttrycka sig lika nedsättande om den vita majoritetsbefolkningen.

Därutöver har vi ett förbud mot köp av sexuell tjänst, en moralistisk lagstiftning som inte skyddar den som politikerna ser som offret – sexarbetaren – utan i lagens mening är ett brott mot staten och ska verka ”normerande”.

Det är det efterföljande sociala straffet från det omgivande samhället som är den verkliga påföljden. Den tidigare moderata justitieministern Beatrice Ask föreslog att rättsstaten skulle skicka hem brev till misstänkta sexköpare i gredelina kuvert så att hela familjen kunde se vad mannen i hushållet sysslade med. Det förment upplysta Sverige ägnar sig alltså åt en modern form av skampålar, och noteras kan att många politiker och debattörer driver på för mer av den varan.

Många som säger sig vilja försvara den liberala demokratin brukar exemplifiera hoten mot den med utvecklingen i Ungern och Polen, där angrepp på oberoende domstolar och fria medier fått hård kritik från både EU och andra.

Inte heller här är emellertid allt svart eller vitt. Sverige har betydande rättssäkerhetsproblem, och bara det faktum att vi har politiskt tillsatta nämndemän är något som fortfarande får för lite uppmärksamhet. Var och en kan föreställa kritiken från Sverige om ett annat land skulle ha motsvarande politisk påverkan på domstolarna.

Har Sverige ens fria och oberoende medier? Public service brukar beskrivas som någon sorts garant för oberoende. Men styrelsen för SVT, SR och UR utses av regeringen. Att kalla en sådan styrelse oberoende är genant.

När politiker eller andra aktivister varnar för att den liberala demokratin är hotad är det oftast ett upplevt hot mot de egna privilegierna de beskriver. Det egna problemformuleringsprivilegiet och inte minst försörjningen. Det finns starka incitament att bevara status quo.

Denna korta summering av den svenska liberala demokratin, som skulle kunnat göras betydligt längre, visar att den varken är särskilt liberal eller demokratisk.

De facto har ”den liberala demokratin” som begrepp kommit att betyda fortsatt socialdemokratiskt styre med socialliberalt stöd under Värdegrunden, nya moralistiska lagar, mer maktförskjutning till EU och fler inskränkningar i vad vi får säga och hur vi får leva våra liv.

I Socialdemokraternas Sverige är hotet mot partiets maktinnehav likställt med ett hot mot demokratin. Att partiet slänger sig med begrepp som ”det öppna samhället” är floskler med syfte att utmåla partiet som ett slags försvarare av bredare värden än enbart det egna maktinnehavet. Några sådana värden finns emellertid inte för arbetarepartiet.

När någon säger sig vilja försvara den liberala demokratin är därför nödvändigt att fråga sig vad denna demokrati egentligen representerar. Är det fortsatt S-styre, mindre yttrandefrihet, mindre nationell demokrati? I så fall kanske den borde utsättas för påtryckningar, inte blint försvaras.