Inför valet 2018 utgick jag från att Stefan Löfven skulle sitta kvar som statsminister. Men inte riktigt så här länge. Kriserna avlöste dock varandra och kanske fanns det inget bra tillfälle för Löfven att lämna förrän nu. Därför väljer han att göra det i höst, ett år före valet.

Löfven säger att detta är bäst för partiet. Men framför allt är det bäst för honom. Han slipper bli utkastad av väljarna, han slipper befatta sig med coronakommissionens sannolikt förödande slutsatser och undgår till och med bekymren som regeringen kommer ha med att få igenom budgeten i december.

Uppenbarligen räds Löfven och Socialdemokraterna konsekvenserna av den egna politiken. De satsar på att göra det som numera är vardagsmat i Hollywood, nämligen att reboota ett gammalt varumärke. Sannolikt är förhoppningen att en ny partiledare, även om det är ett välkänt ansikte, ska erbjuda väljarna en känsla av nystart. S ska bli ”framtidspartiet” igen.

Ty sanningen är att nästan ingenting har gått åt rätt håll under Löfvens regim. Jag kämpar med att hitta en enda sak som faktiskt har blivit bättre. Löftesbrotten har varit många, och samhällsutvecklingen generellt sett förfärande.

Det var en smula ironiskt att Löfven under sitt sista sommartal räknade upp en hel del som gått snett under hans styre: barn i förskoleåldern som blir skjutna, poliser som mördas, en växande långtidsarbetslöshet som bitit sig fast. Uppenbarligen gjorde han detta utan en tanke på varför allt sker under hans vakt. Ända in i kaklet är statsministern oförmögen att göra konsekvensanalyser.

Migrationskaoset. Terrordådet. Massdöden under pandemin. Alla dessa ”oacceptabelt”. En kriminalpolitik som är hård i tonen men slapp i hantverket. Sveriges ständiga krypande för EU. Det är mycket som kännetecknat Löfvens år vid makten.

I bästa fall för Socialdemokraterna kommer Löfvens efterträdare att betraktas som något av ett blankt blad som inte belastas av Löfvens fadäser. Det förutsätter emellertid att väljarna är lätt dementa och inte begriper att det är partiet och inte enbart dess ledare som står för politiken. Vilket inte är omöjligt.

Personligen är jag glad att slippa en statsminister med en retorisk förmåga likt ett genomsnittligt mellanstadiebarn. Han har, på flera nivåer, varit en fördummande kraft i den politiska debatten.

Löfven har varit populär internt för att han enat partiet och, framför allt, hållit det kvar vid makten trots svikande väljarstöd. Men på frågan om vad som var Löfvens stora politiska projekt lär inte ens inbitna sossar ha något svar.

En sak är i alla fall uppenbar, och det är Stefan Löfven lämnar ett förfärligt facit efter sig.