Det är Pridevecka, och som vanligt uppkommer diskussioner om vad Pride har kommit att bli. En återkommande debatt gäller huruvida myndigheter ska bedriva opinion och ta politisk ställning.

Försvarsmakten har engagerat sig i Pride i många år, och ÖB har gått i tåget. Egentligen är det således inget nytt, men när myndigheten häromdagen köpte en helsidesannons i Svenska Dagbladet reagerade ändå många. Är det verkligen detta Försvarsmakten ska ägna sig åt? Och vad representerar egentligen Prideflaggan i dag?

DN:s Max Sjöberg skriver att ”det stämmer att rengbågsflaggan ibland används som projektionsyta för en mängd olika åsikter och budskap”, att det finns många hbtq-organisationer och att ”ibland gör någon av dem ett tokigt utspel”.

Aningslösheten, eller okunskapen, är förbluffande. Sjöberg har uppenbarligen aldrig gått en hbtq-certifieringskurs. Mitt förslag är att han gör det, den ger en bra introduktion i identitetspolitik, intersektionalitet och maktanalys, alltså allt som vänstern med frenesi driver för att göra skillnad på människor. Ta en privilegiepromenad, vetja!

Det som verkar ha gått bland andra Sjöberg förbi är hur identitetspolitiken har slagit klorna i organisationen bakom och rörelserna inom Pride. Pride är i dag ett ideologibygge, inte en kamporganisation för alla hbtq-personers rättigheter. Pride tar partipolitisk ställning, mobbar ut konservativa homosexuella av fel partifärg genom att förvägra dem att gå i tåget och tillåter samtidigt kommunister och andra vänsterextrema krafter att delta.

Enligt Sjöberg symboliserar Prideflaggan ”alla människors lika värde och rätten att älska vem man vill”, ett okontroversiellt ställningstagande, tillägger han. Påståendet påminner om när feminister ska beskriva feminismen: den handlar bara om jämställdhet mellan könen, och vem kan vara emot det?

I båda fallen handlar det om grova förenklingar och lögner. Ty om det var som feministerna och Max Sjöberg hävdar, att Pride och dess flagga bara stod för alla människors lika värde och att feminism endast syftade till jämställdhet mellan könen, skulle vi inte ens ha en debatt om endera. Som vi vet innehåller både Pride och feminismen så mycket mer, och båda är i dag i högsta grad vänsterradikala rörelser.

Expressen hävdar att ”så länge Prideflaggan och sexuella minoriteters rättigheter anses kontroversiella är det viktigt att Försvarsmakten hissar regnbågen.” Problemet med det resonemanget är ju att det inte är sexuella minoriteters rättigheter som får kritik här utan användningen av en symbol som kommit att symbolisera ett vänsterextremt tankegods.

Jag vågar påstå att 99 procent av kritikerna ställer upp på lika rättigheter oavsett sexuell läggning. Det är inte en stridsfråga i Sverige i dag. Det vi som är kritiska till Prideflaggan invänder mot är hur den kommit att användas för att sprida identitetspolitik, intersektionalitet och maktanalyser och göra detta tankegods till en självskriven del av vad Pride är.

Man får naturligtvis ha och förfäkta dessa idéer, men då är Pride något annat än en kamp för ”människors lika värde”. Då är det en vänsterextrem propagandaapparat som det offentliga Sverige inte bör ha samröre med. Inte rimliga politiska partier och politiker heller.

Givet hur kritikerna bemöts som satans avfällingar är det begripligt att de flesta väljer att spela med, även om de inte gillar utvecklingen inom Pride eller delar de värderingar som kommit att dominera rörelsen. Fegt är det likafullt.

Det går att ifrågasätta att en bibliotekarie behöver en utbildning för att kunna låna ut en bok till en homosexuell person. Likaledes att en kommunal tjänsteman behöver certifieras av RFSL för att kunna bemöta en transperson som en människa utan att fokusera på vare sig hudfärg eller könsidentitet.

I grunden handlar det förstås om värderingar men också i hög grad om hyfs och sunt förnuft. Detta konstaterande är möjligen inte lika iögonfallande som dildokubb och halvnakna, färgglada parader, men jag tror att om det offentliga Sverige köper Prides identitetspolitiska agenda där vi börjar se varandras hudfärg och könsidentitet i stället för människan bakom, är vi ute på en väg som leder till konflikt och splittring.