Ett samtal på ett barnkalas. En Brå-rapport. En insikt.

Jag var nyligen på ett fyraårskalas. Som traditionen bjuder samlades männen i ett hörn och kvinnorna i ett annat medan barnen sprang runt.

I manshörnan kom diskussionen oundvikligen in på samhällsutvecklingen med skjutningar och otrygghet. Inte så konstigt, kanske, eftersom alla närvarande var fäder och således särskilt intresserade av den växande otryggheten. Den är en parameter människor självklart tar hänsyn till när de letar bostad.

Jag noterade hur alla helt automatiskt nämnde bilbränder, skjutningar och annat som blivit vardagsmat. Hur snabbt tillvänjningen har gått. Så här tror jag det ser ut runt många köksbord och i många hem runt om i landet. Folk ser. Folk hör. Folk pratar om utvecklingen. Det finns en påtaglig pessimism bland vanligt folk som jag inte hörde för kanske tio år sedan.

Ändå tror regeringen att det går att tiga ihjäl problem, att relativisera och förminska dem så att inte situationen ”utnyttjas av rasister”. Det var nämligen justitieminister Morgan Johanssons kommentar till Brottsförebyggande rådets rapport om utrikesföddas och andra generationens invandrares överrepresentativitet i brottslighet.

Resultaten i Brås rapport är inte förvånande för någon. Men vänstern har ytterst svårt att hantera dem, och public service gjorde genast sitt bästa för att sprida dimridåer genom att låta en ung kvinnlig aktivist agera motbild i Rapport medan justitieministern utan motdebattör fick fabulera om skattesänkningarnas skadliga inverkan i Aktuellt.

Även om överrepresentationen varit känd länge, sätter Brås resultat fingret på något som det inte talats tillräckligt mycket om när invandrares brottslighet diskuterats: det stora problemet med personer födda i Sverige som har två utrikesfödda föräldrar. Dessa män, för det är oftast män, kan inte utvisas. De är födda här, vilket gör alla spontana ”ut!” tämligen kraftlösa.

Dessa personer har inte ”hamnat i kriminalitet”, som vänstern gillar att uttrycka det. Det låter som om de halkat på en isfläck. Nej, de har fostrats in i en kriminell identitet. Antingen av föräldrarna eller av äldre kriminella när vårdnadshavarna inte haft någon koll på sina barn under uppväxten.

Var femte person av invånarna som är födda i Sverige men med föräldrar från afrikanska regioner (utom Östafrika) var misstänkta för brott 2015-2018. Var femte person. Det är minst sagt anmärkningsvärda siffror.

Att just andra generationens invandrare i så hög utsträckning begår och misstänks för brott pekar på hur fullkomligt misslyckad migrations- och integrationspolitiken har varit. Och är. Annars brukar det morskt hävdas att föräldrarna visserligen kan ha svårt att etablera sig i Sverige, men deras barn – som går i den fina svenska skolan – kommer lyckas. Allt tyder på att i MENA-populationen stämmer inte detta över huvud taget.

Verkligheten stirrar oss i ansiktet men många är fortfarande blinda. Vill inte se, vill inte höra. Det dröjde bara minuter efter att Brå släppt sin rapport innan relativiseringarna av resultaten började. De som ägnar sig åt sådant är uppenbarligen inte ett dugg intresserade av att komma tillrätta med skjutvapenvåldet, sprängningarna, sexualbrotten eller de grova rånen mot små barn.

Vid sidan om torra kvantitativa rapporter som Brås senaste bidrag, vore det även angeläget med kvalitativa studier i de områden där problemen är som störst. Titta på hur folk lever. Hur små barn tillåts springa omkring på kvällar och nätter. Hur få som pratar svenska. Hur få som arbetar och vad det innebär. Statistik är bra som underlag, men såväl politiker som forskare och journalister skulle behöva ta ett steg närmare verkligheten.

Inte minst politikerna är helt frikopplade från verkligheten i de så kallade utsatta områdena. De dyker ibland upp med livvaktsbevakning när det skett något men har inte en aning om hur det är att bo eller vistas där och vilka konsekvenser deras egen politik har fått.

Läs även:
Svag koppling mellan fattigdom och brottslighet

Fakta är jobbigt i Sverige.