Det går knappt en dag utan att den rödgröna regeringen kommer med utspel som går på tvärs med dess tidigare ståndpunkter. Bit för bit omprövar den sin politik – utan att låtsas om att det sker. Just detta är det mest bisarra och skamlösa med regeringens gir.

Den mest dramatiska omsvängningen var förstås migrationspolitiken. Här tillfogades hela Sverige en veritabel whiplashskada när landets statsminister på blott två månader gick från ”mitt Europa bygger inga murar” och föreställningen att alla får komma till en vädjan till asylsökande att söka sig till andra länder.

Omsvängningen var en pinsamhet då den blottlade regeringen ohållbara politik. Men inte heller här låtsades Socialdemokraterna om att de bytt åsikt. Partiets historieskrivning är att de ”ärvde” en ohållbar politik och att de sedan tog ansvar för landet när de lade om riktningen.

Alla vet att det är en historieförfalskning, ty när Migrationsverkets prognos för 2015, kort efter valet 2014, pekade på upp till 105 000 asylsökande för det kommande året, gjorde Socialdemokraterna ingenting. De drog inga slutsatser om konsekvenserna utan agerade i stället i panik ett drygt år senare.

Just denna panik ser vi även på regeringens sätt att bemöta den skenande grova kriminaliteten. I sju års tid har den släpat fötterna efter sig. Sannolikt har Miljöpartiet agerat bromskloss i de flesta frågor som rör straffskärpningar, vilket kan vara en förklaring till att regeringen i fråga efter fråga valt att göra justeringar på marginalen i stället för det som Moderaterna gillar att kalla ”mönsterbrytande” åtgärder.

Allt går emellertid inte att skylla på MP. Det S som har regerat på justitiedepartementet och Morgan Johansson som varit justitieminister i snart två mandatperioder. Som sådan har han visat sig vara den mest skamlöse av alla ministrar.

I SVT:s 30 minuter fick justitie- och migrationsministern det hett om öronen när Anders Holmberg lyfte fram att Johansson tidigare kallat Folkpartiets förslag om krav för medborgarskap ”främlingsfientliga”, förslag som Socialdemokraterna nu gjort till sina.

Ministerkollegan Mikael Damberg påstod häromdagen att de åtgärder som regeringen nu lägger för att bekämpa gängkriminaliteten varit omöjliga tidigare grund av ”debattklimatet”, att det funnits en ängslighet att beskriva en del problem. ”Man ville inte ses som rasistisk och så vidare”, säger Damberg.

Vilka som förpestat debattklimatet så till den grad att alla som försökt beskriva problemen och föreslagit lösningar på dem har kallats främlingsfientliga, rasistiska och allmänt dåliga människor valde Damberg att inte beröra. På en direkt fråga i riksdagen svarade Morgan Johansson Sverigedemokraternas Jonas Andersson att det som skiljer dem åt, nu när S genomför just de förslag som SD tidigare lagt, är ”värderingarna”.

Detta kommer vi se mer av framöver. Det kommer bli fler omsvängningar, undanflykter och försök att skriva om historien varje gång.

Det vilar något sovjetiskt över det hela. Ty om devisen är att Partiet alltid har rätt, måste omprövningar genomföras under retoriken att Socialdemokraterna alltid har tyckt så. Att medge misstag går inte för sig. När Damberg får frågan om inte regeringen har misslyckats med att bekämpa kriminaliteten blir svaret, såklart, att det är ”ett misslyckande för hela Sverige”.

Månne tror S att det blir lättare att göra omsvängningar under en ny partiledare, även om hon varit tätt sammankopplad med den tidigare politiken.

Det ska inte uteslutas att det dessutom kommer fungera. Väljarnas närminne är beryktat kort, därför åligger det oppositionen (och den delen av media som fortfarande granskar maktpartiet) att påminna dem om whiplash-regeringens ständiga omsvängningar.

Nästa års val kommer bli en kamp om historieskrivningen mellan Partiet som alltid har rätt och alla som brunsmetats och kallats fula saker men vars analyser och förslag nu skamlöst kopieras av Socialdemokraterna.

Valet kommer också bli en kamp mellan Moderaterna och Socialdemokraterna, vilket givet partiernas ansvar för utvecklingen kan liknas vid en strid mellan två pyromaner som slåss om förtroendet att få bemanna brandsläckaren.