Jag växte upp i ett optimistiskt 80-tal. Allt var möjligt. Borgerligheten hade börjat vinna val sedan den spektakulära segern 1976.

Den tekniska utvecklingen under detta decennium och starten på 90-talet gjorde att vi som var barn då fick uppleva kassettbandspelare, videobandspelare för eget bruk, walkman (eller freestyle som den kallades i Sverige), TV-spel och inte minst satellit-TV. Världen öppnades framför oss och vi hängde mer än gärna på.

Våra föräldrar kunde själva se att deras barn skulle få det bättre än vad de hade fått det. I dag är de där barnen, vi, vuxna. Vi har satt egna barn till världen och vi inser att det våra föräldrar hoppades på inte alls är någon självklarhet.

Vi är inte alls lika övertygade om att våra barn kommer få det bättre än vi. Tvärtom vet det flesta att Sverige har förändrats till det sämre under de senaste 30 åren. Vi vet att det kommer bli svårt att bryta den här utvecklingen, att den i hög grad är irreversibel. Den trygghet som gått förlorad går inte att vinna tillbaka över en natt. Kanske inte ens över en generation.

Att förlora en förälder just när man ska ta klivet ut i vuxenlivet är alltid tungt. Men jag brukar tänka att min far åtminstone slapp uppleva den samhällsutveckling som tagit fart under de senaste 20 åren. Han behövde inte se Miljöpartiet ta plats i regeringen (och till synes aldrig lämna den), till en enorm skada för landet.

En litet förtvinande hopp om en förändring finns, och den stavas regeringsskifte. Med alla sina fel och brister som de tre oppositionspartierna har, är de i dagsläget den enda realistiska chansen. Inte till den där nödvändiga helomvändningen, ty även M, KD och SD är i hög grad status quo-partier. Men kanske kan de åtminstone stoppa det värsta vansinnet. Dessutom är regeringsskiften hälsosamma av rent demokratiska skäl.

Det finns dessvärre goda logiska och realistiska argument för att Sverige efter valet 2022 kommer få ett fortsatt socialdemokratiskt styre. Vi bör alla ställa in oss på fyra år till med sossar och miljöpartister i regeringsställning.

Det ena är rent matematiskt. Om vi tar en titt på hur dagens riksdag ser ut och väger detta mot opinionsutvecklingen, är det en lågoddsare att Magdalena Andersson får bilda regering efter nästa val.

Trots den fjärde högsta arbetslösheten i EU, en utveckling med dödligt skjutvapenvåld som är unik för ett västeuropeiskt välfärdsland, skolresultat som inte vänder uppåt och mångdubbelt fler döda i pandemin jämfört med våra grannländer, har stödet för Socialdemokraterna legat relativt stabilt under hela mandatperioden. Oppositionen brukar samla störst stöd i mellanvalstider, men varken M eller SD har gjort några märkbara lyft utan legat väldigt stabilt runt 20 procent.

Det andra har med maktpartiets strategiska styrkor att göra. Stefan Löfven valde att hoppa av ett år före valet. Om det inte hade varit för pandemin hade han sannolikt gått tidigare. Hans efterträdare har redan satt igång trianguleringen i syfte att ändra bilden av S från ett trött regeringsparti till ett parti som erbjuder en sorts nystart. Andersson kommer sannolikt möblera om i regeringen och lägga all kraft på att utmåla sig och sitt parti som en ny, frisk kraft som kan möta de så kallade utmaningarna. Otroligt nog, efter åtta misslyckade regeringsår, kan det mycket väl fungera.

Slutligen har vi oppositionens oförmåga. Om vi ser till samhällsutvecklingen i stort borde oppositionen ha ett guldläge. I mätning efter mätning anser svenska folket att Sverige är på väg åt fel håll. Tidigare listade fiaskon från det rödgröna styret har emellertid inte utnyttjats tillräckligt av oppositionspartierna. Opinionsläget med ett år kvar till valet är ett underbetyg för oppositionen.

I mellanvalsperioder brukade Moderaterna förr om åren nosa på eller till och med passera Socialdemokraterna i opinionen. Sedan SD kom in i riksdagen har förutsättningarna emellertid kullkastats och konfliktytorna förändrats. Gamla allianser har spruckit över ”SD-frågan”.

Striden står inte längre om skattepolitik och bidrag utan handlar alltmer om synen på vem som har rätt till landet Sverige och dess tillgångar. Den debatten kommer bara växa i betydelse.