Begreppet ”fredsskadat” har länge använts för att beskriva tillståndet hos svenska folket. Betydelsen är bredare än att vi är ett folk som inte varit i krig på flera hundra år. Det rymmer perspektivet att vi under lång tid har haft det lite för bra, inte utsatts för prövningar i tillräckligt hög grad och därför blivit lata, bekväma och naiva. Ett folk oförberett på stora prövningar.

Hanteringen av Palmemordet. Estoniakatastrofen. Tsunamin. Migrantkrisen. Gång efter annan visar landets ledning sin oförmåga att leda och skapa fungerande strukturer för krishantering. Den sittande regeringschefen valde till och med att flytta rikets krisledning bort från sig själv.

Fredsskadan får i dessa dagar andra konsekvenser. I dag saknas knappast allvarliga samhällsproblem att itu med. Det som då tar vid är i stället ett slags verklighetsflykt. När det politiska etablissemanget saknar lösningar på problemen och det mediala etablissemanget inte har engagemang att granska dem, sker ett slags kollektiv flykt in i en alternativ verklighet.

Kulturen och media bidrar till denna folkliga törnrosasömn genom indolent TV-underhållning. Det är bättre om folket pratar om senaste avsnittet av Paradise Hotel, Bachelor och Idol än den senaste veckans bombdåd, våldtäkter och gangsteruppgörelser. Politikernas och mainstreammediernas hat mot alternativa medier kan ses i ljuset av detta. Dessa följer nämligen inte etablissemangets språkbruk och ängslighetsdoktrin.

Eftersom det knappast går att tiga ihjäl samhällsutvecklingen helt och hållet använder makthavare och etablissemang ett språk som tonar ned och förringar allvaret.

Problem har sedan länge blivit ”utmaningar”, ett språkbruk som har spritt sig i hela samhället. När våldsamma gäng- och klanuppgörelser sker på offentliga platser kallas det för ”grupperingar som inte tycker om varandra”. Knivdåd blir ”stickskador”. Bombdåd är ”sprängningar”, som om vi befann oss på en byggarbetsplats där det beryktade samhällsbygget pågår.

IS-terrorister döptes snart till ”IS-resenärer” och följdriktigt blev de kvinnliga IS-anhängarna kort och gott ”IS-kvinnor”.

Denna passiva form är medveten – det är inte för inte som det brukar sägas att någon ”hamnar” i missbruk eller ”dras in” i kriminalitet. Den enskilde har aldrig ett eget ansvar för sin situation. Enligt den officiella svenska diskursen är det omgivande faktorer, oftast socioekonomiska sådana, som bestämmer vårt öde. Att förortsgangsters blir vår tids hjältar, inte bara hos elvaåriga pojkar i dessa områden utan på musikgalor och i public service-dokumentärer, bär sålunda också en logik.

Språkets betydelse ska inte underskattas. Ett bärande fundament i identitetspolitiken och hela intersektionalitetsteorin är att vi formar vårt tänkande genom hur vi pratar och skriver. Genom att förändra språket går det att förändra människorna.

Det språket däremot inte gör, är att på ett magiskt sätt förändra verkligheten. Problemet med organiserad brottslighet blir inte mindre för att vi kallar bombdåden för ”sprängningar”. Hotet från den militanta islamismen försvinner inte för att vi kallar folkmördarna för ”resenärer”.

Nyspråket fråntar oss möjligheten att beskriva verkligheten som den faktiskt är. Tillvänjningen till vår tids nyspråk, där vi förväntas använda omskrivningar och relativiseringar för att inte kränka någon eller utpekas som alarmist, går fort. Rätt som det är sitter vi där och säger ”en” i stället för ”man”, ”utmaning” i stället för ”problem” och får allt svårare att hitta relevanta ord som beskriver den faktiska verkligheten där ute.

Infantiliseringen av språket är ett tecken på infantiliseringen av hela vår kultur. Inget, eller väldigt lite, i det mediala utbudet tar tittaren eller lyssnaren på allvar. Vi förväntas helt enkelt vara lite korkade och obildade allesammans.

Givetvis är så det politiska etablissemanget föredrar oss.