Det är inte alltid lätt att i förväg avgöra vilket arv en politisk ledare kommer få. I fallet Fredrik Reinfeldt var det däremot ganska enkelt. Hans ”öppna era hjärtan”-tal och den efterföljande migrantkrisen samt statsministerns envisa verklighetsförnekelse är det som många förknippar med Reinfeldt i dag.

Borta är jobbskatteavdraget, avregleringarna och andra politiska reformer som genomfördes under Alliansens tid vid makten. Kvar finns minnet av en ledare som visade sig vara helt vilse i pannkakan.

Stefan Löfven avgår nu vilken timme som helst. Ett ögonblicks dagdrömmeri kan lätt få avgången att kännas som ett steg framåt för landet. Men eftersom den inte sker efter ett val utan för att Socialdemokraterna byter partiledare i syfte att förlänga sitt maktinnehav i ytterligare fyra år, förbyts den där positiva känslan snart i en form av politisk apati.

Sossar hyllar nu efterträdaren Magdalena Andersson. Hon beskrivs i det närmaste som en superhjälte. Det intressanta är att samma personer som i tio års tid har försvarat Löfven nu lyfter fram Anderssons styrkor som ett slags kontrast till Löfven: hon är retoriskt skicklig, vilket måste betyda att han inte var det. Hon är tydlig, vilket rimligen innebär att han var otydlig.

Vilket blir då Löfvens politiska arv? Talande nog anser han det mest lämpligt att lämna landet för framtida uppdrag. Det är nog klokt, ty hans facit är allt annat än smickrande. Listan över misslyckande, fiaskon och katastrofer är betydligt längre den över reella framgångar.

Samhällsutvecklingen har varit förfärlig på område efter område. Några nedslag:

Den 7 april 2017 begick Rakhmat Akilov ett terrordåd som dödade fem människor och skadade många fler i centrala Stockholm. Han hade ett utvisningsbeslut hängande över sig men hade avvikit. ”Det är frustrerande”, tyckte Löfven. Som vanligt var det svårt att ta honom på allvar.

Transportstyrelseskandalen visade på Löfvens svajiga ledarskap. Kunskap fanns hos alla, utom Löfven. Ingen berättade för högste chefen. Anders Ygeman hade den bästa ursäkten av alla: han hittade ingen lokal. Riksdagen tvingade bort honom, men Ygeman återkom snart, hånflinande, på en annan post.

Pisaskandalen avslöjade att Löfvenregeringen var beredd att ljuga svenska folket rakt upp i ansiktet för att desperat försöka vinna en framgång. När utbildningsminister Anna Ekström i december 2019 tog emot Pisa-mätningens resultat kallade hon det ”ett styrkebesked” och ”en glädjens dag”. Men säg den glädje som varar för evigt. Det visade sig att utrikesfödda elever hade exkluderats, vilket förstås gav ett resultat som inte var representativt för elevunderlaget.

Gängkriminaliteten har kopplat ett allt starkare grepp om svenska städer. Detta våld slog rekord under 2020, när regeringen gick in på sitt sjunde år och började få allt svårare att skylla allt på tidigare borgerliga regeringar, och fortsatte under 2021. Nu skjuts och sprängs det inte bara i de tre storstäderna utan snart sagt över hela landet. Alltfler talar om att flytta, alltfler är rädda för att släppa ut sina barn. ”Vi ska knäcka gängen”, sade Löfven i år efter år utan resultat.

Elbristen har redan fått konsekvenser. Företag kan inte expandera, konsumenter skinnas för att de bor på ”fel” plats. Samtidigt som Sverige ska elektrifieras lägger regeringen ned kärnkraften och upprätthåller den absurt höga beskattningen av svenska elkonsumenter.

Under coronapandemin gömde sig regeringen länge bakom Folkhälsomyndigheten, som i sin tur satte hakan i vädret och såg sig som lite förmer än andra länders motsvarigheter. Vi fick betydligt högre dödstal än våra nordiska grannar.

Arbetslösheten var Löfvens stora käpphäst när han tog över. ”Utvärdera mig på jobben”, sade han kaxigt. Han lovade EU:s lägst arbetslöshet 2020. Det blev den fjärde högsta. I stället för att erkänna misslyckandet började S slingra sig. Faktum kvarstår: arbetslösheten är hög och långtidsarbetslösheten klättrar över 200 000 människor. På detta kan vi utvärdera Löfvens gärning.

Alla misslyckanden och skandaler bekommer förstås inte Socialdemokraterna. Partiet tycks vaccinerat mot både självinsikt och ödmjukhet. I stället går nu S på offensiven och lovar både en halv miljon ”trygga” bostäder (med skottsäkert glas, då?) och att ingen ung ska vara kriminell 2030. Fantastiskt.

S gör som vanligt och leker oppositionsparti trots att de sitter i regeringsställning. Det har fungerat förr. Faktum är att det finns en stor sannolikhet att S säkrar en tredje mandatperiod vid makten.

Jag kommer minnas Löfven som en oseriös politiker som inte tvekade att ljuga, använda fula knep mot sina motståndare och populistiskt spela på sin bakgrund som svetsare. En man som helt enkelt inte var mogen uppdraget men som, med god hjälp av den så kallade oppositionen, klamrade sig kvar vid makten i sju långa år.

Hur kommer du minnas Stefan Löfven?

Stulen härifrån.