För varje presskonferens ser polisens egen minister, inrikesminister Mikael Damberg, allt tröttare ut. De nya förslagen levereras med allt mindre övertygelse.

Det är inte svårt att förstå varför. I över sju år har Socialdemokraterna suttit vid makten och i synnerhet de senaste åren har presskonferenserna avlöst varandra. Inrikesministern och justitieministern har gång efter gång upprepat hur mycket regeringen redan har gjort för att sedan leverera nya åtgärder, oftast i form av smärre straffskärpningar.

I början av 2021 var Damberg optimistisk. Detta år skulle bli ett ”leveransår”, påstod han. Ordet kändes igen. Det var nämligen precis vad dåvarande rikspolischef Dan Eliasson påstod att 2017 skulle bli efter polisens stora och kaotiska omorganisation. Det var inte sant den gången heller.

Året började ändå positivt. Antalet skjutningar var få under årets första månader, och Damberg klev glatt ut framför kamerorna och höll hov. Han pekade med övertygelse i rösten på de grafer som visade markanta minskningar av både skjutvapenvåldet och antalet sprängningar. Förmodligen tänkte han att detta inte bara skulle gynna partiet i nästa års val utan också hans egen karriär.

Sedan tog våldet fart igen, och sommaren och hösten blev osedvanligt blodiga med både polismord och uppmärksammade avrättningar. Sedan det blev uppenbart att 2021 inte skulle bli något leveransår utan snarare ett år som skulle tävla med 2020 om att bli det blodigaste, har Mikael Damberg alltmer sett ut att längta bort.

Regeringen är synbart desperat nu. Den tycker sig ha prövat allt, men inget biter kortsiktigt. Det förebyggande arbete de hyllar som ett mantra kommer inte ge resultat förrän om 10, 15 eller 20 år. Det vinner inga val nu. Kanske är det i den kontexten vi ska förstå det rättsvidriga förslag som regeringen nu vill utreda: ”hemliga tvångsmedel i preventivt syfte”.

Vad det handlar om är att Socialdemokraterna vill ge polisen möjligheter att både avlyssna, övervaka och göra husrannsakan hos personer som inte är formellt brottsmisstänkta. Preventivt är nyckelordet här. Polisen ska, nästan som en blinkning till filmen Minority Report, agera innan brott har skett.

Detta är tänkt att användas i gängmiljöer och är ett, får man säga, desperat förslag av regeringen för att visa handlingskraft och försöka ta kontroll över en utveckling som helt glidit den ur händerna. Risken för ändamålsglidning är emellertid skriande uppenbar. Vi behöver knappast påminna om hela FRA-debatten och hur tillgången till signalspaning har utvidgats, precis som kritikerna förutspådde, på bara drygt tio år.

Tvångsmedelslagstiftning har nämligen, precis som skatter, en egenhet att svälla. Syftet sägs först vara att bekämpa terrorism, barnpornografi eller något annat som ingen vågar opponera sig mot. När lagstiftningen väl är på plats kommer önskemål från polis och åklagare om att bredda befogenheterna till även andra brottstyper.

Datalagringen av all vår elektroniska kommunikation motivererades med att den behövs för att bekämpa grov brottslighet. Vid en översyn 2018 visade det sig att det även använts för att utreda misshandel och stölder. Ingen reagerade på ändamålsglidningen.

När vi väl har fått ett prejudikat och såväl etablissemanget som allmänheten har accepterat principen, kan lagens användningsområden snabbt utvidgas. Detta motiveras vanligtvis med att det redan finns lagstöd för detta på andra områden, så varför inte även på detta område? Precis så resonerade inrikesministern under tisdagens presskonferens. Journalisterna svalde betet även denna gång.

Ett annat sätt att komma undan kritiska frågor är att hänvisa till de förmenta rättsäkerhetsinstanser som ska säkerställa att allt går rätt till. För att få använda hemliga tvångsmedel krävs domstolsbeslut, men tidigare granskningar har visat att över 99 procent av ansökningarna från åklagare beviljas (30 fall av 4 465 fick nej år 2017).

Självfallet behöver polisen rätt verktyg för att bekämpa grov kriminalitet. Regeringen har ägnat sju år åt att finjustera i marginalen när det som behövs är en radikal omläggning av rättspolitiken. Grunden i rättstillämpningen behöver ses över, resurser tillföras, ansvaret för minderåriga kriminella överföras till Kriminalvården, straffen för vålds- och sexualbrott samt våld och hot mot poliser flerdubblas och mycket, mycket annat.

Men vi kan inte ha en regering som i desperation över sitt eget misslyckande stegvis monterar ned själva fundamentet för rättsstaten i tron att detta dels vinner väljare, dels vänder brottsutvecklingen. Faran i att polisens rätt att göra ”preventiva” husrannsakningar och avlyssna folket en masse kommer utnyttjas i långt fler fall än i endast gängmiljöer är så uppenbar att alla måste se den.

Socialdemokraterna lägger fram förslag på det rättspolitiska området som om de kom från SD hade liknats vid rena fascistmetoderna. Tyvärr är oppositionen tyst. I syfte att skydda folket håller Sveriges folkvalda på att montera ned det som de facto ska skydda oss. Det är oerhört illavarslande.